Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Att stödja barnhem gör större skada än nytta

”Barnhem gör inget för att lösa de problem som orsakar separation. I många fall är det faktum att de erbjuder barn gratis utbildning, mat och kläder faktiskt en orsak till att barn separeras från sina familjer”, skriver Mark Riley.
”Barnhem gör inget för att lösa de problem som orsakar separation. I många fall är det faktum att de erbjuder barn gratis utbildning, mat och kläder faktiskt en orsak till att barn separeras från sina familjer”, skriver Mark Riley. Bild: Bild Mukhtar Khan/AP/TT

Dagens ETC.

Barnhem är en åtgärd utan långsiktig lösning. De gör ingenting för att lösa de problem som orsakar separation. Familjer behöver hållas ihop.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

En vän bad mig nyligen att träffa några personer från hennes kyrka i USA som var i Uganda på en missionsresa. Syftet med mötet var att övertyga dem om att det gör större skada än nytta att stödja och besöka barnhem. Vi träffades på en restaurang och konversationen började bra. De var så klart härliga människor som var otroligt generösa med sin tid och sina resurser – en vanlig egenskap bland de deltagare i missionsresor som jag mött genom åren.

Deras kyrka hade stöttat ett barnhem i Uganda i flera år och investeringen i det närmade sig 200 000 dollar, motsvarande 1,7 miljoner kronor. Innan mötet hade jag gjort efterforskningar om just det barnhemmet och ställde några frågor till gruppen. Återförenar barnhemmet barn med sina familjer? Försöker det hitta lokala foster- eller adoptivfamiljer? Har det licens att verka lagligt i enlighet med Ugandas juridiska ramverk?

Gruppen visste inte svaren på de här frågorna och avslöjade därmed att kyrkan hade utfört få eller inga tillbörliga kontroller av barnhemmet. En deltagare blev ganska upprörd vid tanken på att de, i enlighet med de nationella reglerna för alternativt omhändertagande, skulle tvingas till att försöka återförena muslimska barn med sina muslimska familjer, eller försöka hitta lämpliga muslimska foster- eller adoptivfamiljer om en återförening inte är möjlig. Det ansågs strida mot deras religiösa tro.

Det här mötet inspirerade mig och en kollega att närmare undersöka antalet missionsresor till Uganda. Vi fick fram att 150 resor var planerade för att besöka ugandiska barnhem under 2016. Många resor hade andra aktiviteter inbokade, men barnhemsbesöket är vanligen den mest betydelsefulla och säkerligen den mest känslomässigt engagerande delen av resan. Vi analyserade resorna och kom fram till att varje resa i genomsnitt kostar 25 000 kronor per person och har tolv deltagare. Det är mer än 40 miljoner kronor som spenderas på missionsresor till Uganda – pengar som skulle ha kunnat användas till välbehövliga välfärdsreformer och sociala förmåner. För att sätta detta i en kontext så kostar det nästan 100 000 kronor att stänga ett barnhem med 30 barn, ta itu med huvudskälen till att familjer separeras och hjälpa familjerna i minst ett år.

Vi fann också en koppling mellan internationell adoption och det ökande antalet barnhem, som så ofta besöks under missionsresor. Det framgick tydligt från hemsidor och bloggar att många missionsresor till Uganda startades eller finansierades av personer med anknytning till internationell adoption. För många människor är en missionsresa det första kapitlet i deras adoptionshistoria och vice versa. Båda underhåller behovet av barn som lever på barnhem för att adopteras och/eller besökas.

Barnhem är en åtgärd utan långsiktig lösning. De gör inget för att lösa de problem som orsakar separation. I många fall är det faktum att de erbjuder barn gratis utbildning, mat och kläder faktiskt en orsak till att barn separeras från sina familjer.

Men innan vi går för hårt åt missionsresorna bör det sägas att många människor som är engagerade i välfärdsreformer riktade mot barn har inlett sitt engagemang efter besök eller volontärarbete vid barnhem – jag är själv en av dem. Vi såg vilken skada långvarig institutionsvård gjorde, särskilt hos yngre barn. Sådana resor borde inte användas som en ingång till välfärdsreformer för barn, men vi måste tillstå att många av oss inte skulle vara här om vi inte varit på en sådan resa.

I dag vet vi mer om den negativa påverkan av att växa upp på ett barnhem och att minst 80 procent av barnen på barnhem har minst en förälder i livet – vissa i Uganda säger att andelen är betydligt högre. Många som traditionellt stöttat barnhem börjar nu gå i en annan riktning. Den kristna organisationen Samaritan’s Purse i Uganda gör ett utmärkt arbete för att hjälpa barnhem att omvandlas, återförena barn med sina familjer och erbjuda dem stöd. Andra organisationer, såsom Calm Africa, Abide Family Center och Ekisa Ministries, arbetar även de för att bevara familjer och stödja alternativ till institutionsvård. Child’s i Foundation har ett kompetenscentrum för förfaranden vid återförening och adoptioner. Retrak arbetar outtröttligt för att återföra barn från gatan till sina samhällen. En del av de här organisationerna tar emot utländska volontärer och deltagare i missionsresor, men deras fokus ligger på att stödja familjer och alternativt familjebaserat omhändertagande, genom välfungerande socialt arbete vid centren.

Vi arbetar tillsammans med den ugandiska regeringen och andra parter för att utrota behovet av barnhem. Detta genom att stärka och utveckla familjebaserade alternativ samt att hjälpa barn att återförenas med sina familjer. Vi uppmanar nu alla som organiserar eller deltar i missionsresor till Uganda och resten av den globala södern att stödja Better Volunteering, Better Care och kampanjen Alternativ Care Uganda och därmed bli en del av lösningen.

Översättning: Jenny Cleveson

Fotnot: Den här artikeln ingår i en månadslång bloggkampanj för att stoppa barnhemsresor, #StopOrphanTrips, som samordnas av Better Volunteering, Better Care, en sektorsöverskridande arbetsgrupp av enskilda och organisationer som driver en kampanj mot internationellt volontärarbete vid barnhem och stödjer ansvarstagande volontäralternativ. Artikeln har tidigare publicerats i The Guardian.