Gå inte på Sveriges Radios myt om oskyldigt dömda våldtäktsmän

Den 8 december släppte Sveriges radio-programmet Kaliber serien ”Utom rimligt tvivel”, där lyssnaren får följa unga män som dömts för våldtäkt eller oaktsam våldtäkt. I tre avsnitt återges och granskas brottsoffers liv, personlighet och till och med medicinska detaljer om kvinnors underliv. Uppgifter som görs offentliga av män som själva fällts för övergrepp. Resultatet blir ett djupt oroande exempel på hur kvinnor, även efter en fällande dom, fortsätter att bära konsekvenserna av det våld de utsatts för.

Är det inte just konsekvenser man ska möta när man utsatt en annan människa för en våldtäkt?

Kaliber placerar fokus på de dömda männen. De beskriver sig som offer för felaktiga beskrivningar, beklagar skadestånd, förlorade jobbmöjligheter och sociala konsekvenser. Men är det inte just konsekvenser man ska möta när man utsatt en annan människa för en våldtäkt? Istället presenterar Sveriges Radio en berättelse om ett Sverige där oskyldiga män döms för våldtäkt på löpande band – ett påstående som saknar förankring i såväl tillgängliga siffror som erfarenheter.

En försvarsadvokat hävdar till och med att det typiska våldtäktsfallet är att en kvinna berättar för sina vänner om våldtäkten och att detta räcker för en fällande dom. För oss i kvinnojour- och tjejjoursrörelsen har vi i nästan 50 år sett att det typiska våldtäktsfallet är raka motsatsen. Det typiska fallet är en man eller kille som pressar, hotar eller tjatar sig till sex. Att kvinnan eller tjejen utsätts för skuld, tystnadskrav och rädsla för konsekvenser redan innan övergreppet. Att hon efteråt förväntas bära både skammen och ansvaret. Att hon därför oftast inte berättar för någon – och när hon väl gör det blir hon sällan trodd.

Statistiken bekräftar samma bild. Enligt Nationella trygghetsundersökningen uppger 6,2 procent av alla kvinnor och tjejer över 16 år i Sverige att de utsatts för våldtäkt under 2024. Det är över 300 000 kvinnor och tjejer. 17 procent är oroliga för att utsättas för sexuellt våld. Samtidigt anmäldes enligt Brå 6 932 våldtäkter under året. Av dessa klarades tio procent upp, vilket resulterade i 394 fällande domar.

Problemet är ett samhälle där hundratusentals kvinnor våldtas — och där nästan ingen av dem kan räkna med rättvisa.

Lyssnar man på Kalibers program kan man tro att Sverige har ett problem med män som döms för våldtäkt utan bevisning. Men det är inte sant. Högsta domstolen har fastställt att muntlig bevisning ska vara tillräckligt för en fällande våldtäktsdom. Men det är väldigt sällan det gör det.

Över 300 000 kvinnor och tjejer blev alltså våldtagna förra året. 6 932 våldtäkter anmäldes. Under 2023 dömdes 40 män för våldtäkt av “rena frivillighetsfall” på grund av muntlig bevisning. Det visar på ett helt annat problem än det Kaliber vill få fram. Det visar på att tjejen och kvinnans ord väger extremt lätt i rättssalen.

Problemet är alltså inte en rättsapparat som godtyckligt fäller oskyldiga män. Problemet är ett samhälle där hundratusentals kvinnor våldtas — och där nästan ingen av dem kan räkna med rättvisa.

Det är i det ljuset som samtyckeslagen måste förstås. Den har inte minskat det sexuella våldet, den har inte heller gett rättslig upprättelse till majoriteten av kvinnor och tjejer som har utsatts för våldtäkt. Det Kaliber visar är snarare hur gamla myter och stereotypa föreställningar fortfarande präglar synen på kvinnor och tjejer utsatta för våldtäkt. Myter som försvårar för kvinnor att berätta, anmäla och få upprättelse.

Samtidigt fortsätter skulden att läggas på kvinnorna, även efter dom. Män som fällts för våldtäkt beskrivs som “klantiga”, “oerfarna”, “osäkra” – och försvarsadvokater gör allt för att skapa sympati för mannen och flytta fokus från vad kvinnan eller tjejens tvingats utstå. Forskare från Göteborgs universitet har till och med identifierat fenomenet manpati: en överdriven medkänsla för män som står anklagade för sexualbrott. En strategi som används flitigt i rättssalar.

Men det är inte bara Sveriges Radio som lyfter det här perspektivet. Faktum är att SD, KD och L höll i ett riksdagsseminarium för några veckor sedan – med nästan exakt samma innehåll och slutsatser. En populär fana att bära i denna även i övrigt kvinnohatiska samtid.

Debatten sägs handla om samtyckeslagen men det gör den inte. Den handlar om tystnad. Om att rikta bort ljuset från ett massivt, strukturellt samhällsproblem — mäns sexuella våld mot kvinnor och tjejer — till en myt om att män döms utan bevisning på löpande band.

Det finns ingen poäng att diskutera den myten, eller att män får stora konsekvenser av att våldta en kvinna. Det vi måste diskutera är hur vi säkerställer att Sverige är ett land där våldtäkt räknas som ett faktiskt ett brott, och inte bara i lagtext. Ett brott där ansvaret ligger på förövaren – inte på hon som utsätts. Ett brott där rättsväsendet står på offrens sida, och inte ger efter för sympati eller manpati, för att våldtäkt är en av de grundläggande kränkningarna av mänsklig frihet. Och så måste vi ha en allvarlig diskussion om hur kvinnor och tjejer kan strypas, bli slagna och förnedrade under så kallat samtycke.

Men framför allt så måste vi fortsätta kampen för ett samhälle där kvinnor och tjejer har rätt att berätta vad de varit med om – och bli trodda.