Debatt: Att förminska kvinnliga politiker verkar vara helt accepterat

”En kvinna som president är inget problem, bara inte den kvinnan.” Under det amerikanska presidentvalet 2016 var den meningen en av de mest uttjatade. Och inför USA-valet 2020 är det sannolikt att vi få höra den igen. För det demokratiska primärvalsracet om makten och vem som får utmana Trump är en popularitetstävling på olika villkor. För de kvinnliga kandidaterna är det fortfarande lika viktigt, om inte viktigare, att vara gillad – likeable – som att vara kompetent. Det är en sexistisk dubbelstandard som måste stoppas.

Det finns en besatthet i USA av att fokusera på de kvinnliga kandidaternas trevlighetsfaktor, deras likeability. Hon är för trevlig eller för arg. För hård eller för vek. Oärlig. Oäkta. Tråkig. För snygg. Slå upp nästan vilken amerikansk tidning som helst och du kan hitta artiklar där de kvinnliga kandidaterna ifrågasätts som lämpliga politiker baserat på känslor och subjektiva värderingar.
För ett par veckor sedan meddelade Elizabeth Warren officiellt att hon ställer upp i det demokratiska primärvalet. Beskedet var väntat och analyserna om Warrens möjligheter är redan många.

Nyligen publicerade nyhetssidan Politico en artikel där Warren beskrevs som kall och distanserad, något som de menade inte kommer att gå hem hos väljarna. CNN beskrev henne som en undermålig kandidat och flera tidningar har varnande frågat hur Warren ska lyckas undvika att bli jämförd med Hillary Clintons katastrofalt låga likeability. Ironiskt nog var det just Warren som media 2016 lyfte fram som den perfekta kvinnliga kandidaten i motsats till den svåromtyckta Clinton.

Warren är inte den enda som har ifrågasatts utifrån sin person istället för sin politik. Kamala Harris dating-historia har använts för att ifrågasätta hennes möjligheter att bli en framgångsrik president. Kirsten Gillibrand har beskrivits som söt och för trevlig för att lyckas i vita huset.

Att förminska framgångsrika kvinnliga politiker verkar vara helt accepterat. Hur är det möjligt?   

Sedan 2010 har stiftelsen the Barbra Lee Foundation studerat likeability-fenomenet i amerikansk politik. Deras studier visar att väljaren både måste gilla de kvinnliga politikernas egenskaper och se dem som politiskt kompetenta. Så är inte fallet för männen. För dem är höga poäng på ”gillaskalan” en extra bonus.

För att testa trevlighetsfaktorn har opinionsundersökare genomfört experiment där man gjort två versioner av samma politiska kampanjfilm. Filmen visar en politiker som bedriver en smutskastningskampanj mot en annan politiker. Den ena versionen med en manlig politiker. Den andra med en kvinnlig. Samma film. Ljudvolymen och ljussättningen är densamma, filmen sänds i samma kanaler och på exakt samma tid. Samma ord används. Trots identiska förhållanden visar experimentet att majoriteten av tittarna kommer att uppfatta den kvinnliga kandidaten som mer högljudd, mer negativ och mindre lätt att gilla.

Washington Post journalisten Alexandra Petri kommenterar likeability-fenomenet så här: ”En kvinna, visst, men Kamala Harris? Elizabeth Warren? Kirsten Gillibrand? Det finns specifika problem med dem alla, helt och hållet individuella, alla oöverstigliga. Vi behöver någon fräsch. Någon utan bagage. Joe Biden, kanske. Men kvinna!”. Petris text dryper av satir, men budskapet skaver av sanning. För kvinnliga kandidater är det tydligen omöjligt att räcka till.

Redan 2014 lyfte författaren Rebecca Traister behovet av fler kvinnliga kandidater som kan utmana och argumentera mot varandra. Men under USA-valet 2016 stod Hillary Clinton ensam på debattscenen. Som enda kvinnan i rampljuset avfärdades sexistiska påhopp på henne med förklaringar om att det var Clintons personlighet som var problemet. Det gjorde sexismen svårare att särskilja och uppmärksamma.

När nu fler kvinnliga kandidater tar plats i debatten öppnas förhoppningsvis möjligheter att faktiskt prata politik. Fler kvinnliga kandidater kan tillsammans förändra synen på vem som kan bli USA:s nästa president.

Det finns ingen quick-fix för att ändra djupt rotade strukturer om makt och kön. Men det är nödvändigt att syna sexismen i hur kvinnliga kandidater värderas och ifrågasätts. Det måste vara slutpratat om kvinnors likeability-faktor. Det är dags att istället börja prata om deras politik.