Debatt: Arbetsmiljöarbete borde vara självklart

De senaste tre åren har allt gått i nedrustningens tecken på min arbetsplats.  Hög personalomsättning, underbemanning, svårigheter att rekrytera lämplig personal. Under dessa tre år har jag och mina kollegor drabbats av många fysiska skador, men har inte ens kunnat vara säkra på att vi är olycksfallsförsäkrade i arbetet.

Kommunal, som majoriteten av de anställda tillhör, har inte förstått hur allvarligt läget har varit. Kontakten med personalen har varit för liten. Kontakten med cheferna har varit tätare och undanflykter och bortförklaringar tycks ha svalts rakt av. Allt har kunnat fått fortgå medan en efter en i personalgruppen utsatts för våld och blivit skadade. Sedan ett och ett halvt år tillbaka saknas skyddsombud på enheten sedan det förra skyddsombudet omplacerades och tvingades säga upp sig efter att ha infört ett skyddsstopp.

Efter tre år tröttnade jag och ringde mitt fackombud på SAC. En arbetsmiljöundersökning gjordes i slutet av augusti som visade på allvarliga brister i verksamheten både när det gällde den fysiska arbetsmiljön och förtroendet för ledningen. Som några kollegor skrev ”varje dag utsätts vi för våldsamma situationer”, ”jag är rädd att jag riskerar mitt liv på jobbet” och ”det känns som om hela världen har övergivit oss”. Ungefär hälften av personalen har nu varit sjukskriven för olika skelettskador på grund av fysiskt våld.

När vi påtalat orimligheten i vår arbetsmiljö har vi bemötts med en machoattityd från vår enhetschef. En kollega fick under arbetet kraftiga slag mot bland annat nacke och axlar. När hon berättade om smärtorna hon fått bemöttes det med frågan om det kunde vara träningsvärk. Läkarundersökningen visade att hon fått diskbråck. Flera av mina kollegor har blivit uppmanade att sluta när de har klagat. Att förringa den typen av av skador vi har haft (frakturer, hjärnskakning, kotkompression, muskelinflammation, diskbråck med mera) är naturligtvis djupt kränkande för oss drabbade.

Ändå säger Huddinge Kommun att enhetschefen gjort ”ett utmärkt arbetsmiljöarbete” (på egen hand då, eftersom skyddsombudet omplacerades). Det tycks inte spela någon roll huruvida personalen har något förtroende för chefen. Vi arbetar på många sätt i en tystnadskultur. Anställda vågar inte öppet kritisera verksamheten och uppmanas att rapportera varandra till chefen. Gammal van personal säger upp sig och de som blir kvar är de som okritiskt ställer upp på en hälsofarlig arbetsmiljö.

Det här är inte bara min eller mina kollegors berättelse. Vi lever i en tid där vi ser det som civilkurage att medarbetare söker fackligt stöd för att driva systematiskt arbetsmiljöarbete. Det stämmer till eftertanke. Tydligen har vi kommit dithän att den lägsta nivån av anständighet, att protestera när någon riskerar livet på jobbet, inte är en självklarhet, ja till och med kan medföra repressalier från arbetsgivare i kommunal sektor.

I privat sektor är det ofta inte ens möjligt att slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen utan att riskera att få sparken på grund av ”illojalitet”.

Sverigedemokraterna har föreslagit i en motion att lokala skyddsombud ska ersättas med oberoende statliga arbetsmiljörådgivare. Tillståndet på min arbetsplats visar hur farligt det förslaget är. Våra problem har kunnat fortgå just för att vi har saknat ett lokalt skyddsombud med ett aktivt lokalt fack i ryggen. Tidigare värnades meddelarfriheten genom möjligheten att varsla om stridsåtgärd, men den ventilen täpptes till i år av en socialdemokratisk regering tillsammans med arbetsmarknadens parter.

Sjukskrivningar, osäkra anställningar, utbrändhet, rädsla för repressalier. Missförhållanden blir normalförhållanden. När vi väl vaknar med vrede och säger ifrån kan det redan vara försent. Kanske är det i själva verket inte världen som håller på att överge oss utan vi som överger världen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.