Debatt: "Arbetsdomstolen måste fälla fler för sexuella trakasserier"

Den praxis som utvecklats i Arbetsdomstolen, starkt influerad av den förtryckande samhällsstruktur som också influerat andra svenska civildomstolar, hjälper inte oss som utsätts för sexuella trakasserier på jobbet. Kanske behöver Sverige en samtyckeslag som även sträcker sig ut på arbetsplatserna? skriver Jenny Bengtsson och Jessica Berlin.

Sveriges arbetsplatser är inte fria från diskriminering. Snarare är det näst intill vedertaget att ha varierande grader av det som inslag i arbetet. Det gäller subtila sexistiska kommentarer, rasistiska undertoner i fikarummet, enorma löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika arbete, mellanchefen som dreglar över kvinnliga anställda, eller arbetsgivaren som tycker att ”jämställdheten minsann gått för långt” och i samma andetag säger att det är en risk att anställa kvinnor i 30-årsåldern. Det gäller alla som varje dag går till jobbet och blir tafsade på av gäster, kunder eller klienter. Som dag in och dag ut måste lyssna till sexistiska kommentarer och könsbetonade nedvärderande skällsord.

De flesta känner någon som utsatts eller har själva utsatts för sexuella trakasserier i någon form på arbetet. Väldigt få fall av trakasserier anmäls dock och mörkertalet är gigantiskt. Därför har lagstiftaren infört en bevislättnadsregel i Diskrimineringslagen. Förenklat innebär denna en lättnad för käranden (arbetstagaren) som endast behöver visa på omständigheter som ger anledning att anta att diskriminering förekommit på arbetsplatsen. Lyckas käranden göra detta ska svaranden (arbetsgivaren) för att frias styrka att det inte har handlat om diskriminering.

Trots detta verkar arbetsdomstolen tyvärr, i likhet med övriga domstolar i våldtäktsmål, tillkänna de som utsätts för sexuella trakasserier tämligen liten möjlighet till upprättelse. I praktiken är bevislättnadsregeln till liten hjälp för såväl DO som fackförbund eftersom arbetsdomstolen i dessa diskrimineringsmål lyckats med något som liknar en juridisk kullerbytta. Idag har en praxis utvecklats i vilken arbetsgivaren ges ungefär samma bevislättnad som arbetstagaren. AD har även uttalat detta i ett mål från 2003 och menar på att ”det inte torde generellt kunna ställas upp något krav på att de av arbetsgivaren åberopade skälen är av något särskilt kvalificerat slag”. Vidare konstaterar AD att ”rent påhittade skäl givetvis inte kan godtas”. Så länge arbetsgivaren alltså inte inkommer med rena fantasiskäl är det mesta godtagbart, med andra ord. Tack för den, arbetsdomstolen.

För en tid sedan stämde två kvinnor ett konferensbolag, genom Diskrimineringsombudsmannen, för sexuella trakasserier. Parterna har nu förlikats. Företaget medger att kvinnorna har blivit sexuellt trakasserade och de erkänns skadestånd om 125 000 kronor vardera.

Trots att DO hade ett starkt case kommer nu ingen dom att falla över den utpekade förövaren. Det är mycket tråkigt och sänder fel signaler. Domar borde falla över de som utsätter andra för diskriminering. Om fler döms skulle fler dessutom våga anmäla, och långsamt skulle arbetslivet bli lite bättre.

Vi kan bara hoppas att arbetsdomstolen, om målet kommit dit, inte bara hade kommit fram till att ord stod mot ord utan också respekterat den bevislättnadsregel som finns och lagt bevisbördan där den hör hemma – på arbetsgivaren, utövaren. Skulle arbetsgivaren inte kunnat bevisa sin oskuld borde han ha dömts. Alla andra utgångar skulle strida mot gällande rätt och även mot EU:s bevisbördedirektiv.

Vi kan inte se det på annat sätt än att den praxis som utvecklats i AD, starkt influerad av den förtryckande samhällsstruktur och könsmaktsordning som också influerat andra svenska civildomstolar, inte hjälper oss som utsätts för sexuella trakasserier på jobbet.

Kanske behöver Sverige en samtyckeslag som också sträcker sig ut på arbetsplatserna för att komma tillrätta med den snedvridna praxis som råder och för att fler ska våga gå vidare och anmäla när de utsatts. För när ingenting annat hjälper kanske arbetsgivare eller hänsynslösa gäster, kunder, klienter eller kollegor behöver tvingas ställa frågan: Är det okej om jag nu drar ett sexistiskt skämt om dina bröst i fikarummet? Är det okej om jag tafsar lite? Är det okej om jag reducerar dig och dina framgångar till ditt kön?

Och sedan invänta samtycke. Och kunna bevisa att det fanns ett sådant när rätten frågar om det.

Jenny Bengtsson, ordförande Hotell- och restaurangfacket Stockholm Gotland

Jessica Berlin, arbetsrättsjurist, Sveriges Veterinärförbund