Debatt: Alla kommuner måste göra koldioxidbudgetar

Enligt IPCCs nyligen publicerade rapport är det tekniskt möjligt att få den globala uppvärmningen att stanna vid 1,5 grader. Det är den goda nyheten – men den dåliga nyheten är att detta skulle kräva nästintill ett mirakel. Tekniskt möjligt må det vara, men det skulle kräva insatser av en aldrig skådad storlek i en aldrig skådad hastighet.

För att klara 1,5-gradersgränsen måste enligt IPCCs beräkningar världens utsläpp av växthusgaser, som hittills inte minskat alls, gå skarpt nedåt om bara två år. Hur troligt är det? Utsläppen skulle sedan minska med hälften till år 2030 och vara nere på noll år 2050.

För att uppnå sådana minskningar skulle det krävas genomgripande förändringar av bland annat transportsystemen. Men det är ju föga sannolikt att miljoner indiska familjer snabbt skulle göra sig av med de skotrar de med möda sparat ihop till. Lika osannolikt är det att miljoner amerikaner raskt överger sina bensinslukande SUV:ar. Och visst har somliga börjat flyga mindre eller till och med inte alls – men de flesta i den rika världen fortsätter att se flygsemestrar som något av en mänsklig rättighet.

Jordbruk, cementindustri och så vidare ställs inte heller om på bara några år.

IPCC har därför i sitt 1,5-gradsscenario räknat in olika sätt att suga ut koldioxid ur atmosfären. Massiva skogsplanteringar är ett tänkbart sätt, men lönar sig koldioxidmässigt först på lång sikt. Att göra biokol av organiskt material och gräva ner det i jorden är ett annat sätt, och att fånga in koldioxid från förbränning av biomassa och pumpa ner den under marken är ett tredje.

IPCC ger stor plats åt den senare tekniken, som kallas BECCS (Bio-energy with carbon capture and storage). Men dessa system är ännu inte testade i stor skala och är fortfarande försedda med en hel del frågetecken. Ändå skulle BECCS för att klara 1,5-gradersmålet behöva rullas ut i en enorm fart, med hundratals nya anläggningar byggda världen runt varje år framöver. Att sätta sin tilltro till en så oprövad teknik är tyvärr inte mycket vettigare än att tro på jultomten – och vi bör därför inse att 1,5-gradersmålet knappast kan uppnås.

I gengäld måste vi sträva desto mer energiskt efter att i alla fall inte komma över 2 grader. Och det är tyvärr svårt nog. Beräknar man hur mycket växthusgaser som kan fortsätta släppas ut innan världen når denna gräns, och dividerar med antalet människor på jorden, så kan man räkna ut hur mycket (eller snarare hur lite) som blir över för Sveriges del.

Begreppet koldioxidbudget handlar om just detta. Medan en vanlig budget kan gälla hur mycket pengar som finns i hushållskassan och hur de ska fördelas, så gäller en koldioxidbudget hur de återstående koldioxidresurserna ska fördelas.

Till skillnad från ett hushåll, som skulle kunna få in mer pengar längre fram, så får världens länder dock inte lov att släppa ut mer koldioxid när gränsen är nådd. Hur resurserna ska fördelas blir därför bara en fråga om tid. Om tillgångarna inte ska ta slut inom bara ett årtionde, så borde vi från och med nu börja skära ner våra utsläpp med 10-15 procent årligen.

Denna nedskärning gäller förstås hela Sverige, det vill säga alla kommuner. Vi anser därför att samtliga kommuner snarast bör göra upp egna koldioxidbudgetar, som beräknar dagens utsläpp (både de kommunala och de privata utsläppen) och föreslår åtgärder som ser till att utsläppen minskas så mycket som behövs varje år.

Satsningarna kan inrikta sig exempelvis på klimatneutrala bostäder, fossilfri elförsörjning, minskad energiförbrukning, minskade transporter och hållbara konsumtionsmönster. Kommunala beslut kan åstadkomma en hel del av de nödvändiga åtgärderna, medan annat kan tacklas genom information, projekt och samarbeten av olika slag.

Visst görs en hel del redan, men inte tillräckligt – takten i arbetet måste trappas upp, om inte jorden och de mänskliga samhällena ska koka sönder!

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.