Debatt: Agnes Wold ställer fel diagnos i en farlig tid

När framstående forskare och opinionsbildare tar ställning i frågor med hög symbolisk laddning är det rimligt att kräva ett visst mått av intellektuell stringens. Agnes Wold har valt att lyfta frågan om hur begreppet “kvinna” ska definieras i svensk lag, senast i Expressen (24/5).

Det är i sig ett tveksamt prioriteringsval. Men framför allt är det ett exempel på hur feministiska argument kan användas för att rättfärdiga en exkludering som i grunden är både politiskt missriktad och analytiskt tunn. 

Debatten om transpersoners rättigheter tenderar att bli cirkulär, där hypotetiska hot och exceptionella exempel ges oproportionerligt utrymme. Det brittiska domslut Wold försvarar, där “kvinna” definieras biologiskt i diskrimineringslagstiftningen, är ett sådant exempel. Det är ett beslut som i praktiken undergräver redan etablerade rättigheter för transpersoner, trots att domstolen försöker framställa det som en balanserad kompromiss. 

Wold menar att biologisk könsdefinition är nödvändig för att skydda kvinnors utrymmen och rättigheter. Argumentationen bygger på en antagen konflikt mellan biologiska kvinnor och transkvinnor, som om dessa grupper vore ömsesidigt uteslutande, och som om kvinnors rättigheter endast kan garanteras genom att andra exkluderas. 

Det är ett märkligt sätt att förstå makt, och ett ännu märkligare sätt att förstå rättvisa. 

Det är ett märkligt sätt att förstå makt, och ett ännu märkligare sätt att förstå rättvisa. Att frågan överhuvudtaget lyfts i en svensk kontext gör mig perplex. Sverige har ingen akut lagstiftningsproblematik kopplad till könsdefinition. Att uppmärksamheten ändå riktas mot denna fråga, i en tid av ökade sociala klyftor, urholkade trygghetssystem och ett politiskt jämställdhetsarbete som riskerar att nedprioriteras till följd av minskade resurser och otydlig styrning, blir ett politiskt sidospår.

Det är en retorik som spelar de krafter som länge velat minska kvinnors och minoriteters frihet, snarare än stärka den, i händerna. Det mest problematiska i Wolds resonemang är dock att det klär ett biologiskt essentialistiskt perspektiv i vetenskaplig skrud. Här finns mycket lite som speglar den mångvetenskapliga förståelse av kön som vuxit fram inom modern medicin, psykologi och sociologi. Könsidentitet är inte ett ideologiskt påfund, det är en empirisk realitet för människor som i många fall lever under hot, misstro och marginalisering. 

Att föreslå juridiska begränsningar för dessa personers livsutrymme med hänvisning till kvinnors säkerhet är att falla i den misogyna fälla där feminismen förväntas agera gränsvakt snarare än frihetsprojekt. 

Och här är det rimligt att Agnes ställer sig de mest grundläggande frågorna: Vilka utrymmen är det egentligen som transkvinnor påstås ta från cis-kvinnor? Och vilka är det som kvinnor faktiskt har anledning att oroa sig för – transkvinnor, eller de män som sitter på makten? 

Det är en märklig form av feminism som riktar sin misstänksamhet nedåt i maktordningen, snarare än uppåt där besluten fattas. Det finns en annan aspekt som återigen glömts bort i den här typen av diskussioner, nämligen från vilket håll oron för gränsdragningar egentligen kommer. Det är sällan de mest utsatta som efterfrågar hårdare definitioner. Ofta är det kvinnor och män med en redan etablerad plats i samhällsdebatten och som åtnjuter kulturellt och ekonomiskt kapital som tycks hungra efter hårdare gränsdragning. 

När feminismen börjar lägga mer energi på att exkludera än att organisera, då har den tappat sin riktning. 

Men en feminism som formas uppifrån riskerar att bli irrelevant för dem som står längst ner i hierarkin – rasifierade kvinnor, arbetarklasskvinnor och transkvinnor. För dessa grupper handlar kampen inte om att försvara en redan erkänd position, utan om att alls få tillgång till den grundläggande trygghet, respekt och inflytande som Agnes Wold redan är i besittning av.

När feminismen börjar lägga mer energi på att exkludera än att organisera, då har den tappat sin riktning. 

Vad som istället behövs i denna debatt är inte fler försök att definiera “kvinna” en gång för alla, utan ett skifte i fokus. Vill vi stärka kvinnors trygghet i offentliga utrymmen, bör resurser till kvinnojourer, krisboenden och rättsväsendets kapacitet att hantera könsrelaterat våld stå i centrum. Att ifrågasätta transkvinnors närvaro i dessa sammanhang riskerar att förskjuta problembeskrivningen på ett sätt som i slutändan inte gynnar någon. 

Jag har svårt att tro att Agnes Wold inte är medveten om allt detta. Frågan är dock varför hon valt att rikta blicken åt ett helt annat håll?