Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-08-22 07:45

Till attack mot jaget

Bokdebutanter, partiledare och debattörer – alla gör det. Men det är dags att ifrågasätta berättandet som utgår från jaget.

Är det någonting som inte saknas i samtidens offentlighet, så är det ordet jag. Politiker inleder sina tal med att berätta privata historier, debattörer skriver personliga brev från ett jag till ett du, recensenter glömmer bort böckerna de skriver om för att istället minnas sin uppväxt. Nästan alla författardebutanter inleder sina presentationer i höstens bokkatalog med ordet jag. ”Jag har alltid rest”, skriver en författare. ”Jag har alltid varit en äventyrlig själ” börjar en annan. Och så fortsätter det. ”Redan som barn älskade jag böcker”. ”Jag älskar att ge mig ut på ny mark”. ”Jag har haft nöjet att dricka drinkar i några av världens bästa barer.” (Hur dålig får man vara på att marknadsföra sig? Säg istället att du druckit drinkar i världens värsta barer, så kanske vi läser boken.)

Det är lätt att tro att det handlar om individualism och egoism. Men det är slarvigt. I själva verket är detta ”jag” som möter oss överallt ett tvång på oss att passa in i färdiga prototyper av ett jag. För det första har vi jaget som objekt. Jaget som skriver kontaktannonser, cv eller författarpresentationer av sig själv. Detta är ett jag förvandlat till produkt.

Här har vi det perfekta exemplet på att konkurrens inte alls skapar mångfald. För alla är samma mördande tråkiga jag: nyfikna, äventyrliga och går mot strömmen. Framför allt vet jaget som objekt alltid exakt vem hen är, vilket får en att misstänka att det inte rör sig om det verkliga jaget alls.

Sedan har vi jaget som exempel. ”Jag har själv arbetat i hemtjänsten” eller ”Jag har varit utbytesstudent i USA”. Alla politiker och debattörer måste idag gå igenom en ritual där de bevisar att de har rört vid marken innan de flyger. Berättelsen ska vara linjär och gå från dåligt till bra: från fattig till rik, inte tvärtom. Har man inga användbara erfarenheter själv går man längre tillbaka, som i Gustav Fridolins biografi om sin morfars klassresa. Politiker bör ha en personlig historia som passar deras ideologi, vilket blev tydligt då Jimmie Åkesson låtsades ha blivit mobbad av invandrare som ung. Det visade sig vara precis tvärtom.

Biografin dog inte, som postmodernisterna trodde. Tvärtom: när allt hade hamrats sönder och dekonstruerats – socialism, feminism, objektivitet, materialism – kvarstod bara jaget. Det enda säkra, det enda begripliga, det enda som gick att luta sig mot. I dagens debatter är jaget ofta den berättelse som utgör argumentet. Istället för att säga ”Rättvisa är målet” eller ”Sexism existerar” är det vanligare att debattörer säger: ”Jag vill personligen leva i ett rättvist samhälle” eller ”Jag upplever att detta är sexism”. På så sätt verkar man göra ett begränsat uttalande. Man aspirerar inte på någon universell sanning, utan endast att tala för ett enda litet jag.

Men detta är lögn. I verkligheten är det objektiva påståendet, allmänna utsagor, som görs. För av uttalandet ”Jag upplever att det är sexism” följer också slutsatsen ”Alltså är det så”. Jaget står där som bevis, en oigenomtränglig mur: detta kan du inte forcera! Och om du ifrågasätter är det en personlig förolämpning! Det enda som går att göra är att kontra med en annan jag-berättelse: ”Jag känner inte igen mig i din berättelse om sexism.” Eller att låna ett jag: ”För mina släktingar betydde ordet rättvisa Stalins fång­läger.” Typexemplet är debatten mellan Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic, där två olika åsikter om hur samhället bör se ut doldes bakom personliga upplevelser.

Det är dags att ifrågasätta vår tids stora berättelse: jaget. För ”den personliga upplevelsen” är på inget sätt vattentät. Mellan en händelse och den egna tolkningen av händelsen finns alltid lager av teorier, klichéer, andras upplevelser. I själva verket får man ofta kämpa för att komma fram till den verkligt egna upplevelsen. Den kommer inte direkt till en. Och när man använder jaget som bevis, finns alltid två jag: den som upplevde, och den som väljer ut en berättelse och exploaterar den ideologiskt. Glappet däremellan låtsas ingen om.

Vad som händer när vi förnekar objektivitet, är att vi gör jaget till objektiv instans. Det är det inte. Jaget är ingen kliché, kan inte inordnas i något cv, kan inte göras till ritual eller linjära ideologiska berättelser. För då dödar man jaget. Att upprätta den objektiva berättelsen är också att frigöra jaget från enkelhetens tvång. Och skapa en ärligare debatt.