Andreas Gustavsson: Tidö tror att medierna styrs av sossarna – och Hamas

Valet står mellan regeringen och medierna, tycker Sverigedemokraterna. Och det är kanske inte ett så chockerande perspektiv givet att partiet tidigare försökt få väljare att tro att valet till Europaparlamentet bara hade två alternativ: SD eller TV4. Just där och då var man purkna över att TV4 haft fräckheten att granska trollfabriken. Men det ständiga martyrskapet gentemot medier är ett karaktärsdrag, som sipprar ned från ledningen, och som följt med partiet in i riksdagen – och i höst möjligen ända in i regeringen.

Men där kommer väl ändå moderater, kristdemokrater och liberaler protestera?

Räkna inte med det.

Moderaterna har mer än doppat tårna. 

Häromåret kom en forskningsstudie som visar att M-ledamöter i riksdagen kampanjar mot oberoende, undersökande nyhetsmedier för att sabotera förtroendet för dem.

– Det är en politisk strategi, sa Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, till Dagens ETC.

Här på ledarsidan har vi gång på gång uppmärksammat denna tendens, det vill säga att traditionella borgerliga partier anammar en starkt polemisk, konspirationsteoretisk retorik gentemot misshagliga medier. 

Som när Carl-Oskar Bohlin (M) i höstas gav sig på Dagens Nyheter:

”Antingen är man medvetet en aktiv del av uppenbara och vinklade spinn direkt producerade av S, eller så är man oförmögen att göra bakgrundsresearch kring vem man pratar med.”

M och KD låter mer och mer som SD.

Vid det här laget finns det otaliga exempel. 

Två pinfärska:

”Public service kampanjar helt uppenbart åt Socialdemokraterna. Det borde granskas av internationella valobservatörer”, skriver riksdagsledamoten Oliver Rosengren (M) på X.

”Givet hur Israel porträtterats genom decennierna, och särskilt under de senaste snart tre åren efter 7 oktober, är det då så förvånande att gemene man fått bilden av att landet är exceptionellt diaboliskt, mordiskt och moraliskt depraverat? Nej, faktum är att människor fått just den bild som medierna, via Hamas som varit primärkällan till rådande narrativ, velat att de ska ha”, skriver Alice Teodorescu Måwe (KD), Europaparlamentariker och riksdagskandidat, på sin egen Substack.

Medierna styrs av Socialdemokraterna?

Mediernas styrs av Hamas?

Det här är naturligtvis ytterst aparta ingångar, för den som förhåller sig till fakta, mindre så för den som låtit sig svepas med av den högerpopulistiska våg som redan spolat bort makthavares respekt för mediernas verksamhet från så många länder.

Det här är vanföreställningar.

Det här skadar demokratin.

Fler publicister borde göra sig synliga och bemöta angreppen som nu kommer.

Ett positivt undantag kom efter att SD-ledaren Jimmie Åkesson påstått att svenska medier är ”proxykrigare” som tjänar något slags vänsterliberal sammansvärjning. Då gav publicister ändå skarpa svar när Dagens ETC frågade. Själv sa jag, i egenskap av chefredaktör:

– När ett parti så tydligt vänder demokratiska spelregler ryggen kan inte medierna börja ägna sig åt ängslig självcensur.

Vi måste nu konstatera att det gäller fler än ett parti.

Att det här är jäser inom regeringen, inklusive bland partiledare och ministrar.

– Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade! klagade Ebba Busch (KD) nyligen när SVT ville ha svar på varför Sverige släpar efter i elektrifiering av fordon.

– Jag kan inte ens förklara gravitationen för dig. Jag kommer inte gå in på det. Jag svarar tillbaka så jag tror det blir bra balans som helhet.

Det är en perfekt illustration.

Syftet blir tydligt.

Det kan finnas många orsaker till varför en politiker vill misstänkliggöra medier. Åkesson lever med en djup övertygelse om att dessa är fiender till nationalismens projekt. Busch är mer av en blixtsnabb opportunist som känner igen en exploateringsvänlig konfliktyta när hon ser den. Bohlin hänger alldeles för mycket på X. Och så vidare.

Men syftet, där konvergerar allt.

Att kunna kontrollera information.

Att kunna stämpla journalistik.

Att kunna styra väljare.

”Den populistiska mediekritiken har blivit en del av en politisk identitet på högersidan i svensk politik och tycks vara ett sätt att mobilisera och engagera väljare och sympatisörer”, skriver medieforskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, på Dagens Nyheters debattsida, och fortsätter:

”Dessvärre framstår det som att nyhetsmedierna och journalistiken låtsas som att detta är ett tillfälligt problem som kommer att gå över. Enstaka journalister har tagit på sig uppgiften att bemöta och förklara varför den populistiska mediekritiken är falsk och ogrundad. Men överlag har redaktioner och publicister stoppat huvudet i sanden.”

Jag kan förstå att medier vill ställa sig utanför den här striden om tolkningsföreträde, speciellt eftersom varje markering direkt anses bekräfta den första anklagelsen, men det går inte heller att ducka hur länge som helst, inte när attacken sker mot ens yrkesheder och existensberättigande.

Jakobsson och Stiernstedt – han har ett förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna – har rätt i sin uppmaning, som även poängterar att medierna har ett pedagogiskt ansvar när andra strävar efter total upplösning:

”Vi menar att nyhetsmedierna måste vara mer offensiva i bemötandet av den här kritiken och inte låta sig skrämmas av den. Medierna måste satsa mer resurser på att förklara hur journalistik fungerar och vad som skiljer den från propaganda, opinionsbildning och innehåll producerat för klick och politisk påverkan. Men framför allt behöver de plocka upp och granska den populistiska mediekritiken med journalistiska metoder och visa på hur ihålig den ofta är. Journalistiken kan inte vara opartisk när det är journalistiken själv som är under angrepp.”

Precis så enkelt är det.

Journalistiken kan inte vara opartisk när det är journalistiken själv som är under angrepp.