Ledare. Göran Greider.

2015-07-08 04:00
Bild: Emanuel Garnheim

Syriza måste också kritiseras!

Jag anser att Syriza bör ha kritik för att man gett sken av att Greklands ekonomiska kris kan lösas – utan att man lämnar euron. Syriza bör ha kritik för att man uppenbarligen aldrig ens planerat för ett sådant scenario.

Det grekiska folket uttalade sitt överväldigande nej till de långivare som i åratal pressat landet mot avgrundens rand. Jag kände i söndags kväll en oerhörd glädje över att en befolkning vägrade följa de påbud som kom från Bryssel och från alla tänkbara maktinstitutioner. Det var ungefär samma känsla som genomfor mig och mer än halva svenska befolkningen den där kvällen för tolv år sedan när Sverige överraskande röstade nej till euron. Det skedde mot alla odds, efter att hela borgerligheten, bankchefer och ekonomer – samt en Anna Lindh som bokstavligen hand i hand med Ericssons styrelseordförande Carl-Henric Svanberg gått ut och hävdat att ett Ja till euron var det enda tänkbara.

Det var det inte, det finns aldrig bara en tänkbar väg. Det finns många.

Det grekiska folket sa nej till den åtstramningspolitik som dominerat ekonomernas och regeringarnas tänkande sedan det keyensianska synsättet övergavs under åttiotalet. Under samma åttiotal lades grunden till en ny, tätare integrerad Europaunion och till den gemensamma valutan, euron. Åtstramningspolitiken byggdes redan från början in i den monetära unionen, med en rad krav på lågt budgetunderskott, statsskuld och inflation. Den åtstramningspolitik som den europeiska vänstern kritiserat – däri tragiskt nog inte inräknat den europeiska socialdemokratin – och det grekiska folket nu sagt sitt tydliga nej till finns, tyvärr, nedlagd i själva den monetära unionen. När finanskraschen slog till 2008 exploderade denna nedärvda åtstramningspolitik i massiv arbetslöshet och krisande ekonomier på många håll i Europa. Hade inte Kina efter kraschen bestämt sig för ett massivt stimulanspaket – kanske det största i världshistorien under fredstid – skulle finanskrisen ha kunnat bli långt värre än trettiotalsdepressionen.

Och det är här som det stora dilemmat, det stora problemet, dyker upp: Det grekiska folket, med Syriza i spetsen, röstade nej till åtstramningspolitiken – men såväl det grekiska folket som Syrizas ledare är ganska klara med att man inte förordar en sorti ur den monetära unionen. Det här är inte början på en grexit, var bland det första Alexis Tsipras sa, och förmodligen talar han där för större delen av det grekiska folket.

Jag menar att det är två oförenliga ståndpunkter: Att säga nej till den åtstramningspolitik som trojkan driver på och att ändå till varje pris vilja vara kvar i eurosystemet.

För mig är det en gåta att frågan om en grexit inte har kunnat diskuteras mer öppet och systematiskt under en längre tid. I eftertankens bleka ljus hade det bästa varit om Grekland påbörjat en grexit låt oss säga hösten 2009. Då var skuldberget ännu inte helt ohanterligt.

Men så blev det inte. De europeiska eliterna har hela tiden betraktat det som en enorm prestigeförlust om ett land skulle lämna euron. Prestigen har gått före det ekonomiska förnuftet. Och nu är läget fullkomligt ohållbart. En grexit nu är sannerligen heller ingen glädjerik väg – och även den lösningen skulle kräva en oerhörd nivå på skuldavskrivningarna. Men en konkurrenskraftig egen valuta och en egen riksbank som kan trycka pengar innebär en nystart.

Eurosystemet måste, om det ska fungera, i sitt centrum ha massiva resurser för finanspolitisk fördelningspolitik. Det som krävs är helt enkelt en regelrätt europeisk statsbildning. Den kommer att kliva fram som en ny stormakt. Europeiska centralbanken kan visserligen redan nu uträtta ganska mycket och har börjat göra det genom de så kallade kvantitativa lättnaderna (man trycker mer pengar helt enkelt) och det är utmärkt. Den åtgärden gynnar alla litet grann, men inte särskilt det behövande Grekland.

Jag anser att Syriza bör ha kritik för att man gett sken av att Greklands ekonomiska kris kan lösas – utan att man lämnar euron. Syriza bör ha kritik för att man uppenbarligen aldrig ens planerat för ett sådant scenario. I praktiken kräver nu det grekiska folket att ytterst motvilliga befolkningar i Tyskland och andra länder ska betala mer till Grekland. Jodå, jag önskar innerligt att dessa befolkningar och deras folkvalda politiker vill göra det, naturligtvis, men mycket litet tyder för närvarande på att det skulle kunna ske. Och därmed återförs hela situationen ständigt till ruta ett, dvs. nya och eviga förhandlingar med trojkan. Hur länge orkar det grekiska folket med det?

Det är en fullständig tragedi att kritiken mot eurosystemet i hög grad tycks ha överlämnats till de reaktionära krafterna i Europa. Deras argument handlar enbart om nationalism och primitivt EU-motstånd. Mitt argument handlar om ekonomiskt förnuft: Euron kommer inte att fungera så länge Europa ser så olikartat ut i olika delar och en verklig europeisk centralmakt, med stora ekonomiska resurser, saknas. En eurokritisk hållning innebär heller inte att man behöver vara motståndare till Europaunionen, ett mellanstatligt samarbete med vissa om än begränsade överstatliga funktioner. Det tror jag på. Euron är idag den kraft som allra starkast slår sönder tanken på en europeisk gemenskap.

Jag tror inte på euron. Jag tror på en ordnad, grekisk reträtt ur euron. Och jag tror att Syriza måste våga ta itu med den frågan.