Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-01-24 10:55

Nationerna blir mindre, unionerna allt större

Jag återser Katalonien efter fem år. Det land där jag bodde i början av tvåtusentalet. Då var Barcelona Europas subkulturella centrum: Manu Chao, Che Sudaka, Ojos de Brujo, ockuperade hus... Sedan satte borgmästaren igång med en civismo-kampanj, rensade upp stan och konstnärerna drog till Berlin istället. Och sen kom krisen.

Barcelona är forfarande Barcelona, men ändå inte. Det är som om stan har blivit hålögd. De levande statyerna är borta, istället prostitution överallt. Skyltar på husen: ”Till salu.” Krisen har inte slagit så hårt som mot Grekland, och Spanien har än så länge lyckats hålla IMF borta. Här breder svälten inte ut sig. Men få har jobb, alla vänder på slantarna och trettioåringarna kan inte flytta hemifrån.

Det är dock inte det man pratar om när jag kommer dit. Nej, människorna, tidningarna, tv-nyheterna är upptagna av ett annat samtalsämne: självständigheten! Hela Katalonien tycks ha svepts in i en nationalistisk yra. Gamla och unga, borgare och anarkister viftar med flaggor och sjunger nationalsången. ”2014 blir året då vi gör oss fria från Spanien” säger de. För några månader sedan hölls en jättemanifestation då 30 000 människor ställde sig hand i hand längs hela den katalanska kusten. Och nu har Kataloniens president, Artur Mas, utlyst folkomröstning om självständigheten. Chockvågor går genom resten av Spanien: ”Mas har blivit galen..”

Min första analys är att det hela är en gigantisk krisförnekelse. Att de härskande klasserna i Katalonien tar till nationalismen, som de härskande klasserna ofta gör, för att avleda människor från klasskampen. Istället för att demonstrera emot chefen som sänkt ens lön, ska man gå hand i hand med chefen och vilja samma sak. Och att folket tar till sig självständigheten som ett ljus i mörkret – när man inte kan göra sig självständig ens från sin familj, när man inte har ett jobb, ingen lägenhet – har man åtminstone hoppet om ett land...

Men det är inte hela sanningen. Det rör sig snarare om processer som överlappar och går in i varandra och som krisen ger skjuts till. För självständighetskampen har pågått länge i Katalonien, och den har traditionellt sett haft en vänsterkaraktär. Det är gräsrötter som drivit frågan med allt större kraft sedan tvåtusentalets början. Argumenten har handlat om rätten till självbestämmande, om att få tala sitt eget språk utan att vara en andra klassens medborgare. Katalonien har känt sig diskriminerat, och det med rätta.

”Jag vill gärna vara både spanjor och katalan” skriver författaren Germà Bel i boken Anatomia d’un desengany, ”men Spanien har tyvärr gjort det alltför utmattande och rentav omöjligt.” Det har alltså inte varit som i Italien, där Lega Nord vill bli av med det fattiga syd av närmast rasistiska skäl.

Inte förrän nu. För nu ansluter sig högern. Och de har ett annat argument: ”Madrid rånar oss och ger pengarna till fattiga, lata andalusier.” Det sägs nuförtiden att andalusierna är experter på att lata sig och lura staten (läs: katalanska skattebetalare) på pengar. En minivariant av eurokrisens skuldbelägganden har skapats inne i Spanien.

Den katalanska borgarklassen tänker dessutom mycket logiskt: för att attrahera investeringar idag kan mindre nationer passa bättre. Som kan skräddarsy sin arbetsmarknadspolitik och sin skattesats efter sina egna kapitalister, och som inte behöver dras med stora, improduktiva zoner. Det ligger onekligen i tiden: allt mindre nationer, allt större unioner.

Vad som sker är att två olika drömmar om nationen kommer samman. Vänsterns och högerns. ”Det förtryckta folkets nationalism” och ”vi är rikast i Spanien-nationalismen.” Det som förenar dem är kärleken till det katalanska språket. Katalonien har gett världen fotbollslaget Barça, kompositören Pau Casalls, Dalí, Gaudí, Maria Mercè Marçal, Bofills båge som står vid Södra Station i Stockholm, Trotskijs mördare, aioli och världens mest berömda anarkiströrelse. Men det här vet inte omvärlden – de flesta katalanska namn förspanskas när de uttalas utomlands. Ännu färre vet att landet har ett eget språk som inte är en dialekt av spanska. I sju år har jag förklarat för folk i Sverige att min son är halvkatalan, och sedan säger de: ”Så då pratar han spanska då?”

Men bortsett från detta går drömmarna isär. Ett möjligt scenario är att den katalanska borgarklassen kidnappar hela självständighetstanken. Att de skapar en nyliberal stat utifrån sina intressen, lämnar det fattiga Spanien i sticket och utlöser rasistiska stämningar mot alla icke-katalaner som bor i landet. Ett annat scenario är att de progressiva krafterna kan få mer inflytande i ett självständigt Katalonien. Att de därmed kan vända den utveckling som råder i Spanien nu, med anti-abortlagar och demonstrationsförbud.

Är nationalismen alltid reaktionär? Är kampen för nationellt självbestämmande alltid progressiv? Frågan går i detta fall inte att svara på. Det krävs att man först avgör: vems nation kommer detta att bli? Och om Katalonien lyckas vinna kampen för självständighet, kommer den kampen att följa.

Kajsa Ekis Ekman