Ledare. Göran Greider.

2016-03-30 04:00
Illustration: Emanu

Mina islamska förebilder

För en tid sedan läste jag Koranen. Det är med den som alla religiösa urkunder. Det går att ur den ställa samman en militant skrift med grymma uttalanden – men lika lätt är det att samla ihop den mildaste tänkbara av skrifter, som talar om en ständigt barmhärtig gud, en gud som inte älskar angripare, skriver Göran Greider.

Läs också: Ledarbloggen: Svenska löner är för låga

Ända sedan de sena tonåren har jag stått i viss mental kontakt med den islamska världen. Det var då jag läste de persiska sufierna, en mystisk riktning inom islam, som gjorde ett oerhört intryck på mig. Elva– och tolvhundratalets persiska poeter – jag tycker jag känt dem länge, och det känns som att de känner mig. Sadi, Rumi, Hafiz och många andra: det är gestalter som tycks förbli evigt samtida. Hafiz och Sadi levde båda i den persiska staden Shiraz, där en mängd olika religiösa riktningar var företrädda och trots att de har Koranen som yttersta ledstjärna så finns det inte ett spår av doktrinär fanatism hos dem. Hafiz är tyvärr tydligen extremt svåröversatt (det finns dock en översättning till svenska) men redan på 1700-talet översattes han till engelska och kom att starkt påverka Johann Wolfgang von Goethe när han skrev sin Väst-östlig divan. Den frihetliga tonen hos Hafiz är ofta vanvördig: Imamens tal är långt, men livet är kort, kan han skriva.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


 

Sadi är kanske den märkligaste av dessa persiska poeter. Han rörde sig över stora delar av världen – Turkiet, Afghanistan, arabiska halvön – och han besökte bland annat Indien där han en tid spelade otrogen för att komma i kontakt med de hinduiska prästerna som fascinerade honom! Han ligger liksom Hafiz begravd i staden Shiraz. ”Jag framlevde min tid med allahanda menniskor”, skriver han i boken Lustgården. Till svenska har hans dikter översatts av Eric Hermelin, som höll fast vid gammelstavningen.

Många av dessa poeter var sufier, en riktning inom islam som rymde mer individualism och självständighet än någon motsvarighet i Europa vid denna tid. ”De som klandra dig, äro dina vänner”, lyder en central rad hos Sadi och villigt och ödmjukt erkänner han i inledningen på sin bok Lustgården: ”Jag för icke till torgs någon egen grundfond av förträfflighet”. Jag häpnar över det medmänsklighetens språk Sadi oavbrutet skapar: ”Blicka medlidsamt på dem, hvilkas hjärtan krossats, ty kanske en dag ditt hjärta krossas.” Men när han talar om förtryckare är han oförsonlig. ”Gif ingen nåd åt förtryckaren, hvarhelst han är, ty barmhärtighet mot honom är tyranni mot världen.” Sadi tyckte om skrattet: ”ty skrattande läppar drager ut tänderna på tyranner.” Och i evighetens perspektiv visste han: ”Alla troner och riken är mottagliga för undergång.” En av hans dikter står ingraverad på FN-byggnaden. Den säger att vi alla hör samman, och att när en människa skadas så lider alla av det.

Plötsligt skriver Sadi i sin bok gripande om hur han miste ett barn och ett årtusende ångar bort och smärtan når oss: ”I vansinne och oro för hans gestalt lyfte jag upp en sten från hans gravvård. Af förskräckelse, på detta mörka och trånga ställe, förvirrades mitt sinnestillstånd och min hy förvandlades.”

Ändå är det till slut det ljusa och livsbejakande som pulserar i hjärtat av hans diktning: ”Du förvärvade icke paradiset genom ansträngning; gud skapade i dig ett paradisiskt lynne.”

I en tid när misstron mot allt vad Islam heter växer – och just nu, efter flera terrordåd på kort tid, verkar det nå stormstyrka – anser jag att det är viktigt att dyka ner i det islamska kulturarvet. Man kan göra det på många sätt. Ibland räcker det med att gå ut i ett vanligt svenskt villaområde: De inhäckade trädgårdarna hämtar ytterst sin inspiration från den islamska trädgårdskonsten.

Men jag är socialist. Jag menar att politik aldrig bör grundas på uppenbarade skrifter. När Gud via sina ombud på jorden blandar sig i politiken går det alltid åt helvete. Men jag kallar mig ändå troende. Kärnan i alla de stora religionerna är för mig densamma: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Jag tror att religioner aldrig kommer att försvinna, bara omvandlas. I Sverige har vi under loppet av ett sekel gått från en förhärskande och repressiv statskyrklig dogm till att på många sätt faktiskt massomvändas till just ett slags mysticism. Mystikerna var en gång i tiden ensamma själar, fria gentemot auktoriteterna och skrifterna. Sådana har många moderna människor också blivit: Vi tror på ”något”, utan att kunna definiera vad det är, och utan att vilja lyda något prästerskap.

För en tid sedan läste jag Koranen. Det är med den som alla religiösa urkunder. Det går att ur den ställa samman en militant skrift med grymma uttalanden – men lika lätt är det att samla ihop den mildaste tänkbara av skrifter, som talar om en ständigt barmhärtig gud, en gud som inte älskar angripare.

Jag önskar mig idag ett lugnt och sakligt läsande av Koranen och ännu mer av de där persiska poeterna. Förvridna tolkningar av de stora religionerna har alltid förekommit och kommer alltid att förekomma. Men kärnan i alla de stora religionerna är den som Sadi skrev om: ”Religion är ingenting annat än att tjena menniskor, och består ej i radband, bönematta och traskappa.”