Göran Greider: Lärarlyftet blir ett lärarsänke

Först kom det där med karriärtjänster i skolan. Det var dåvarande skolminister Jan Björklunds (L) idé. Särskilt meriterade lärare skulle få extra lönelyft. Men hur välja ut de skickligaste lärarna? Då skapades snabbt en marknad där särskilda privata meriteringsföretag kunde anlitas av kommunerna för att göra det svåra, för att inte säga principiellt omöjliga, jobbet att skilja sämre och bättre lärare från varandra. Alltså, pedagogik utlagd på marknaden.

Jag skrev om karriärtjänsterna i Dagens ETC redan sommaren 2014. Jag hade då talat med lärare som var mäkta upprörda över att de nya karriärtjänsterna skulle skapa – och redan hade gjort det – nya hierarkier på skolorna och fysiskt kännbara spänningar i lärarrummet mellan de utvalda och de icke-utvalda.

Några tusenlappar mer i månaden öppnade mentala avgrunder inom en yrkeskår som har allt att vinna på att samarbeta.

Många minns säkert tv-serien Klass 9A som skildrade en klass i Johannesskolan i Malmö som skulle tas om hand av så kallade superpedagoger, influgna från alla landets hörn för att ta itu med en förslöad klass. Den sändes 2011 och var ett tidigt tecken på ett slags hollywoodisering av skolan.

Självklart producerades serien av ett fristående produktionsbolag, Strix, som gjorde kommers av skolkrisen. I serien Klass 9A sorterades alla övergripande frågor som rör resurser till skolan, lärartäthet eller segregation ut ur skoldebatten.

Inte ett ord om friskoleexplosionen. Allt fokus riktades på en enskild klass och på enskilda superpedagoger.

Vi såg ett slags heroisiering av lärarrollen, som plötsligt också degraderade klassens tidigare lärare. Ut med de brännande politiska frågorna – in med den konservativa skolagenda som betonar disciplin och den enskilde läraren.

Hade alla plötsligt glömt det där självklara, att en lärare som är bra för en elev kan vara sämre för en annan? Minns inte alla det från skolan? Jag älskade min gamla svensklärare. Andra i min klass avskydde henne.