Det var så jag tänkte när jag hörde George W Bush den där gången då han meddelade att världen bestod av de goda och de onda. När han meddelade världens alla länder: Är ni inte med oss så är ni emot oss. Den som inte var med placerades i samma låda, om än i annat fack, som Usama bin Laden och den privatiserade terrorismen.

Att vara med innebar att starta det krig mot terrorismen som därefter skapat så många terrorister. Den som förstod detta betraktades som fiende, för att liksom gå de ondas ärenden.

Jag tänkte samma sak – vilken tur att liv i universum kan vara något helt annat än vi kan föreställa oss här på Jorden – när jag hörde försvarsminister Peter Hultqvist (S) för några veckor sedan. Han gav nämligen uttryck för något likartat som Bush gett uttryck för. Man skulle önska att man slapp höra en svensk försvarsminister uttala sig i samma anda. 

Är ni inte med mig så är ni emot Sverige. Det var så det antyddes i Sälen för några veckor sedan under Folk och Försvar. Delar ni inte min, och regeringens, uppfattning i frågan om värdlandsavtalet med Nato så är ni emot oss, emot Sverige, rent av ute i fiendens ärende. I det här fallet inte bin Ladens, men väl Rysslands.

De som framfört kritik mot värdlandsavtalet var, enligt försvarsministern, sådana som uppskattade split och splittring i försvars- och säkerhetsdebatten – antagonister som i så fall har sin bas någon annanstans än i Sverige.

Så försöker man tysta en debatt. Kritiker anklagas för att inte tänka själva utan gå någon annans ärenden. Allt som inte passar in är alternativa sanningar och bärs av onda avsikter. Sedan må man heta Hans Blix eller Jonas Sjöstedt eller Valter Mutt.

Strategin är uppenbar: att motsätta sig en försvars- och säkerhetspolitik som bygger på att vi steg för steg vävs in i Nato ska framställas som något skumt, något som bygger på ”alternativa sanningar”, indoktrinering från ryska troll.

Så kan Donald Trumps alternativa sanningar omformas och bli till strategi för en försvarsminister i en rödgrön regering. Det är inte vackert.

Ett svenskt statsråd i en rödgrön regering borde vara för god för detta lågvattenmärke. Är det på detta sätt Natodebatten ska föras så är det politiska samtalet illa ute.

Det är inte att vara emot Sverige – än mindre vara mot demokratiska värden –  att vara kritisk till beslut som innebär att en minoritetsregering – till exempel bestående av M och KD – kan ge Nato rätten att nyttja svenska hamnar, flygplatser och vägar för att upprätta baser från vilka man ges rätt att anfalla ”tredje land”. 

Det är inte emot vare sig Sverige eller rimlig säkerhetspolitik att vara kritisk till den demokratiskt undermåliga debatt som gjort tystnad och det sluttande planet till huvudspår i strategin för att föra in landet i Nato.

I september ska den stora militärövningen Aurora 2017 utspela sig i Sverige. Värdlandsavtalet ska prövas i praktiken med insatser från USA och andra Natoländer. Det blir nästa steg på den vandring som har en enda riktning – uttalad av borgerliga, outtalad för andra.

Vi har nått dithän att USA:s och andra Natoländers närvaro i Sverige blivit en normalitet, utan att debatt föregått. 

Vi har nått dithän att när den välrenommerade tidskriften The New York Review of Books – under rubriken ”The Swedish Kings of Cyberwar” – analyserar Sveriges samarbete med amerikanska NSA, så blir slutsatsen att Sveriges spionage, inte minst gentemot Ryssland, blivit allt viktigare och alltmer kvalificerat.

Men det där ska vi inte tala om. För då blir vi av försvarsminister Hultqvist inplacerade i den låda där de som sår split och splittring, de som är antagonister som hör hemma någon annanstans, befinner sig … 

Det är denna inställning, från en försvarsminister i en rödgrön regering, som gör att jag stundom hoppas att det finns annat liv i universum än det kolbaserade som finns på vår planet. Våra kolbaserade hjärnor har nämligen en fäbless för att skapa tankebanor – en sorts hjärnans motorvägar – där tankarna lättare och mer energisnålt far fram ju fler gånger de redan gjort resan. Ju mer vi matas med vad som är normalitet, desto mindre ifrågasätter vi det, och plötsligt är det en sanning. 

Så fastnar idéer och tankemönster som plötsligt bara finns där. Det gäller också politik. Som att Natomedlemskap är den naturliga, självklara vägen till säkerhet. Vi är på god väg. Det sluttande planet, både i sak och i tanke. 

Politisk debatt i ett demokratiskt samhälle kräver något större än försvarsministerns misstänkliggöranden.