Ledare. Göran Greider.

2014-06-04 06:55

Det nya föraktet för landsbygden

I första hand är det ett storstadsbaserat medelklassförakt som riktar sig mot landsort, landsbygd och glesbygd och de slags människor som man tror lever där.

Sommaren är här och det betyder att många kommer att ge sig ut till sina torp och plötsligt stå mitt i en landsbygd eller en glesbygd de nästan aldrig hör talas om i tidningarna de läser eller radiokanalerna de lyssnar på. På små ICA-butiker eller lanthandlar runtom i landet stövlar det in storstadsfolk som snart högljutt börjar beklaga sig över att det inte finns ett förbannat dugg i affärerna. Var är de gröna sojabönorna? Var är fiskdisken? De hör konstiga dialekter och ler mot varandra. De gör ett besök i ett främmande land, inte olikt tjänstemän som besöker invandrartäta förorter och de undrar inför varandra – både nyfiket och nedlåtande–vad det är för mystiska sedvänjor som gäller i byarna?

Här har vi alltså den unge högre tjänstemannen från någon högstatusstadsdel. Han tror att han stött på den typiska bymentaliteten när någon ser misstroget på honom – fast det i själva verket bara är det att han plötsligt träffar arbetarklass. Chocken att plötsligt bli granne med en rörmokare! Vad ska vi prata om?

Jag minns när jag för några år sedan hörde någon kalla kanalen P4 för white trash-radio och det än en gång gick upp för mig vilket avgrundsdjupt folkförakt det existerar i detta land. Vad är det för förakt? I första hand är det ett storstadsbaserat medelklassförakt som riktar sig mot landsort, landsbygd och glesbygd och de slags människor som man tror lever där. Det där föraktet har förstås alltid existerat, i alla fall så länge som det funnits stadsbefolkningar som velat definiera sin modernitet gentemot landsbygden; i viss grad är det oundvikligt. Men jag har en stark känsla av att det förvärrats de senaste femton åren och blivit mer arrogant.

En gång i tiden kunde arbetare i de nya bruksorterna raljera över landsbygdens efterblivna människor. Men det låg mest på ytan. De kom ju nyss själva från samma byar och var själva nedtryckta av brukspatronen. Nu har den urbana normen på ett nytt sätt flutit samman med en övremedelklassnorm och en kulturmedelklassnorm. Storstad definieras efter innerstadens medelklass och övre medelklass. Förortsbältena räknas bort i den normen. Idag kan jag ibland – jag säger absolut inte att det är vanligt – stöta på vänsterradikaler på Södermalm som talar nedsättande om allt som smakar landsort och glesbygd. Och när jag hör dem prata så inser jag att de inte ens förstår att de är fulla av förakt. Samma människor skulle, med rätta, betrakta det som en politisk dödsynd att tala lika nedsättande om de som bor i Husby, Fittja eller Bergssjön. Men de tror verkligen att landsbygden enbart befolkas av varghatande äldre män som dessutom hatar kvinnor och invandrare.

Detta land är på väg att glida isär i två halvor. Inte ens Centerpartiet är längre särskilt intresserat av att tala om landsbygdens frågor. En dyster delförklaring till Sverigedemokraternas framgångar dessa år är antagligen just detta storstadsurbana folkförakt. SD har gjort åtskilliga försök att bryta sig in i de politiska marker där tidigare både Centerpartiet och socialdemokratin var självklara alternativ. För numera är landsbygdsfrågorna bortsopade från den politiska agendan. Det parti som är bäst på dessa frågor är troligen Vänsterpartiet, men det har de hittills inte fått någon credd för.

Vad ska vi ha landsbygden till? Det är som ingen har ett svar på det. Samtidigt är Sveriges ekonomi i grunden beroende av en rad verksamheter som bedrivs på landsbygden – skogsbruket – och i landsorten – industrierna. Sverige är inget postindustriellt samhälle. Allt färre arbetar i industrin men den producerar allt större värden år för år. Planeten i stort är för övrigt heller inte postindustriell; det är i detta nu som planeten industrialiseras. Vem känner av den globala kapitalismen in på bara kroppen? I Stockholms innerstad märker ingen av den, utom i form av någon ny kaffeböna. I Degerfors, Luleå eller Ludvika, som ofta precisionsbombas av avlägsna ägare, är medvetenheten långt större.

Men inte bara det: Sveriges självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel är idag väldigt låg. Varannan tugga vi tuggar är importerad. Olika uppgifter finns, men det kan vara så att maten i Sverige skulle räcka i mindre än en månad om landet stängdes av. Risken för det är minimal, så det är inte problemet. Problemet är att den låga självförsörjningsgraden när det gäller livsmedel tecknar den skrämmande konturen av vårt växande ekologiska fotavtryck i världen. Överallt dessa igenvuxna åkrar. Överallt dessa djurbönder som fått slå igen. Vi märker inte mycket av det, men biosfären och ekosystemen gör det.

Idag är klimat- och miljöfrågorna nedprioriterade i den politiska debatten. Balkan dränks, Australien brinner men inga kopplingar görs till den globala uppvärmningen i nyheterna. Att det är på det sättet tror jag till en del beror på att den urbana normen – som satts av övre medelklass – utesluter ur blickfältet allt det som har med landsbygd och landsort att göra.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.