Debatt: Venezuela, demokratin och folkrätten

Just nu bevittnar vi en samstämmig flod av artiklar till stöd för Juan Guaido som utnämnts sig själv till ”interimspresident” i Venezuela och som USA och dess allierade i Latinamerika sedan omedelbart förklarat som landets legitime president.

En mängd stater i Europa har sedan följt i spåren även om de inte ännu officiellt brutit förbindelserna med president Maduro utan nöjt sig med att vädja om ”dialog” mellan regering och opposition med sikte på genomförande av ett nytt presidentval under internationell övervakning.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström talar om att uppgiften nu är att ”återupprätta demokratin” och genomföra ”fria och tillförlitliga val”. Det låter ju resonabelt men i sak betyder det att man hävdar att det inte råder en demokratisk ordning i Venezuela. Att genomförda val inte varit fria och tillförlitliga. Gäller det också de två val som oppositionen segrade i?

Det finns mycket man kan diskutera när det gäller Maduros sätt att hantera den ekonomiska kris landet hamnat i, men det gäller absolut inte regeringens hållning till demokratiska spelregler. Den har varit föredömlig.

Och det är av en uppenbar orsak: valfusk och kupper initierade av USA:s utrikesdepartement eller säkerhetspolis har varit en regel snarare än undantag i denna region så hårt pressad under USA:s hårdhänta stövel.

Just därför var Chavez så extremt nog med att upprätta valprocedurer som skulle minimera möjligheterna till valfusk.

Den förre USA-presidenten Jimmy Carter, vars Carter Center var aktivt i utvecklandet av dessa procedurer sade 2006: ”Jag stödjer visserligen inte Chavez politik men av de 92 val som vi i Carter Center övervakat skulle jag säga att proceduren i Venezuela är den bästa i världen”.

Trots att delar av oppositionen uppmanade till bojkott vid presidentvalet 21018 var valdeltagandet drygt 46 %, betydligt högre än i de flesta länder i regionen, USA inbegripet. Maduro fick 67,8  %, oppositionens Henry Falcon 21 % och den oberoende kandidaten Javier Bertucci 11 %.

Det förtjänar att påpekas att den andel av samtliga röstberättigade (30,7% ) som Maduro fick i detta val är betydligt högre än det stöd som Trump, Bolsonaro, Macri fick när de valdes till presidenter i USA, Braslien och Argentina. Är de också illegitima?

Wallströms uppmaning till dialog kan förefalla sympatisk men den bortser helt från den dialog som regeringen faktiskt bedrev under förspelet till presidentvalet.

På initiativ av Spaniens förre president José Luis Zapatero, Dominikanska republikens förre president Leonel Fernandez och Panamas förre president Martin Torrijos inleddes i maj 2016 en serie av inte mindre än 150 möten för att förbereda alla praktikaliteter kring inkallandet av ett förtida presidentval under 2018.  Allt gick igenom: tidpunkten, valförberedelserna, garantier för att valet skulle ske på ett transparent och ärligt sätt. Alla olika delar av oppositionen deltog. Ett omfattande dokument utarbetades gemensamt in i minsta detalj, ända till hur möblemanget skulle arrangeras vid den offentliga presskonferensen. I januari 2018 var det klart för påskrift.

Men i sista ögonblicket kapsejsade överenskommelsen. Delar av oppositionen ville inte längre underteckna det dokument de själva utarbetade under överinseende av bland annat Zapatero. Vad hade då skett? Enligt Jorge Rodrigues, regeringens chefsförhandlare hade oppositionens motpart, Julio Borges, nationalförsamlingens förre ordförande under eftermiddagen fått ett telefonsamtal från Colombia, där Rex Tillerson, USA:s dåvarande utrikesminister befann sig. Och plötsligt vägrade oppositionen att skriva under sitt eget dokument!

I det läget beslöt valkommissionen att trots allt genomföra presidentvalet på det sätt man varit överens om.  En viktig del av oppositionen beslöt då att bortse på Tillersons ”vänliga råd” och ändå ställa upp.

Mot bakgrund av det enormt omfattande arbete som Zapatero, Fernandez och Torrijos lagt ner för att skapa en samförståndslösning inför presidentvalet är Margot Wallströms uppmaning om ”dialog” snarast att betrakta som en örfil mot dessa fredsmäklare. Det är att i ett svep utplåna allt det arbete som dialoginriktade företrädare för regering och opposition lagt ned. Det är att gynna de extremister som med USAs totala stöd på allt sätt vill förhindra fredliga lösningar och som aldrig kommer att ge sig med mindre än att landets folkvalde president kapitulerar.

Att tala om att ”återupprätta demokratin” är ett slag i ansiktet på Carter Center och på allt deras jordnära arbete för att främja hederliga val och fredlig samverkan i regionen.

Och sist men inte minst: faller övriga länder undan för USA:s oerhörda tilltag att bortse från folkrättsliga principer och utse handplockade vasaller till ”interimspresidenter” i länder som USA ogillar, då öppnas en Pandora ask som säkerligen leder till krig och förstörelse.

Jag har svårt att stå ut med att Margot Wallström så helt släppt det stolta arv av värnande folkrätten som makarna Myrdal, Olof Palme, Inga Thorsson och Sverker Åström har givit oss.

Liksom jag upprörs över svenska journalisters okunniga flockbeteende och undfallenhet inför Trumps maktpolitik.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.