Debatt.

2014-06-29 09:00
BILD: Klara Sandberg

Varför omprövar inte socialdemokratin sin välfärdspolitik?

Genom att marknadstron inte utmanas i grunden kan regeringen fortsätta hävda att förslag till alternativ är inkompetenta och hotar frihet och välfärd. Vad socialdemokratin gör är avgörande för välfärdens framtida organisering, skriver Åke Sandberg, professor em. vid Stockholms universitet.

Dagens socialdemokrati vill göra sig av med vinstdriften i bolagen i välfärdssektorn, bland annat med hjälp av kontroll av etablering, personal och lokaler. Men varför inte helt avstå från aktiebolag som ju som lagstadgat mål har vinst? Historien kan kanske ge förklaringar?

Under 1960- och 70-talen expanderade offentlig sektor. Kritiker sa: för stor, dyr och stel, och den statliga Maktutredningen fann medborgare som ville ha inflytande. Lösningar var då å ena sidan egenmakt för anställda och brukare, å andra sidan marknad, beställar-utförarsystem och styrning genom mätbara delmål (New Public Management, NPM). Egenmakten tynade sakta bort, men NPM framträder gradvis som en komplett nyliberal reformideologi med borgerliga regeringar som pådrivare.

Nu ett par decennier senare visar den respekterade SOM-undersökningen från Göteborgs universitet på stärkt opinionsstöd för den offentligt finansierade och drivna välfärden. En majoritet bland sympatisörer till samtliga riksdagspartier vill förbjuda vinstuttag.

Peje Emilsson, huvudägare i Kunskapsskolan, skrämmer med att bara vinstdrivna bolag kan ge valfrihet, men bortser från att kundval med skattepengar på ”marknader” inte levererat bättre kvalitet och effektivitet, inte den måluppfyllelse utan byråkrati som var förhoppningen, och alls inte likvärdighet.

Trots marknadslösningarnas misslyckanden och folkopinionens skepsis är det bara Vänsterpartiet som säger generellt nej till aktiebolag. Miljöpartiet säger nej för skolans del. Borgerliga har sin fasta tro på marknad i stället för politik.

Socialdemokratin vill behålla bolagen, men med vinstdriften tämjd genom reglering av personaltäthet, utbildning, etablering och en kaskad av kontroller som visserligen kan höja aspekter av kvaliteten men till priset av kostsam byråkrati och oönskad likriktning.  Partiet kritiserar NPM och alternativet är tillit till de yrkesverksamma. Men vinstdrift och detaljkontroll tvingar professionella att kompromissa med sin kunskap och etik.

Genom att marknadstron inte utmanas i grunden kan regeringen fortsätta hävda att förslag till alternativ är inkompetenta och hotar frihet och välfärd. Är det denna idémässiga svaghet som gör att socialdemokratin nöjer sig med att ifrågasätta NPM, men inte de aktiebolag och den marknad som skapar problem?

I Danmark bad ledande ämbetsmän, som var med om att föra in nya styrformer, redan för sju år sedan om ursäkt: ”Tilgiv os – vi vidste ikke havd vi gjorde” (Politiken 27/3 2007). I Sverige däremot kan de som drev fram marknadsreformerna inte förmå sig säga: Vi ville slippa byråkratin och ansvaret, men tog fel. Är denna ihärdighet ett resultat av det långa socialdemokratiska maktinnehav, då allt var framsteg för de sociala ingenjörer som moderniserade Sverige, och vars efterföljare nu med ”modern management” verkar vilja dra ut 90-talets krisbekämpning i tangentens riktning?  Miljöpartiet däremot, mindre historiskt belastat, har skrivit ”Förlåt. Vi var naiva”.

Att utgå från människors vardag kan, för den som har strävanden som går utanför det dominerande marknadsperspektivet, resultera i anpassning, ty avsteg bortdefinieras som okunniga eller äventyrliga: ”Ska ni ta ifrån barnen deras skola och lärarna deras jobb?” Att ”gilla läget” blir lätt att acceptera även den rådande verklighetsbilden. Så blir det i avsaknad av ett artikulerat, alternativt perspektiv, som skulle fått det att framstå som realistiskt med huvudmän med kvalitet som primärt mål; det är modellen internationellt, inte minst i utbildningssektorn.

Ernst Wigforss provisoriska utopier borde nu vara gångbara efter trött triangulering, byråkratism, marknadsdogmatism och ohållbara arbetsförhållanden. Prövandet kan gälla arbetsorganisation med delaktighet för brukare och professionella (egenmakten igen!), arbetsplatsbaserad innovation och kvalificerade, kvalitativa utvärderingar (även professionella behöver granskas!). SOM-studien visar att människor vill ha möjlighet att välja – och det kan de få genom en rejäl satsning på forskning och utveckling av flexibla, offentliga och idéburna verksamheter. Dessa förändringssträvanden bland fack och yrkesverksamma förvrids emellertid av vinstdrift och detaljkontroll.

I välfärdssektorn är samspelet mellan företag och politiker (främst borgerliga) osedvanligt intimt. Attendo-vd:n Henrik Borelius sitter i regeringens välfärdsråd. SKL:s tidning Dagens Samhälle är pådrivande för vinstdriven välfärd; Henry Sténsson är styrelseordförande där tillika i Stockholmsmoderaterna samt krishanterare för Carema. Och så vidare…

Från socialdemokratiska maktsfärer via Peje Emilssons Kunskapsskola och nu i Wallenbergs Investor har Stefan Stern en egen variant av svensk modell: Skattefinansierad välfärd styrd genom individers val. Att det är någras valfrihet på bekostnad av andras negligeras, liksom jämlikhet. Det senare – en kärna i svensk modell – är nu på agendan även bland mainstream-ekonomer, genom Pikettys bästsäljande bok.

Stefan Stern, Widar Andersson med flera är spjutspetsar i näringslivets politiska projekt att, när varuproduktionen minskar, erövra välfärdssektorn och särskilt i att påverka socialdemokratin genom att hålla 90-talsnätverkens NPM vid liv. Socialdemokratins huvudfåra har dock inte aktivt drivit men väl accepterat privatisering.

Politikens handlingsutrymme idag skulle framstå tydligare om inte folkrörelse och samhällsanalys nedrustats till fokusgruppers förmån. Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz säger: Se på Norden, som små länder har de ännu större globalt tryck på sig än USA, men skapar annorlunda samhällen som inte bara är jämlika utan också produktiva. ”It’s politics, stupid” säger Stiglitz, världsekonomin styr inte allt.

Ställd inför kritik för att ha ändrat sig lär J.M. Keynes ha sagt: ”When the facts change, I change my mind. What do you do, Sir?”
Vad gör socialdemokratin? Det är avgörande för välfärdens framtida organisering.

Åke Sandberg
Professor emeritus, Stockholms universitet, sociolog, civilekonom, har utgivit boken ”Nordic Lights. Work, management and welfare in Scandinavia” (SNS 2013) och ”Värden i välfärden” (Arena idé 2014).