Debatt: Atefeh Sebdani: Långt ifrån allt som händer hamnar i en journal

Som ett fosterhemsplacerat, ensamkommande barn utsatt för övergrepp kan jag informera: exakt inget av vare sig de fysiska, psykiska eller sexuella övergreppen som jag var med om mellan jag var 5 och 18 år står nedskrivna i mina journaler. Inte något. Varför? För att narrativet om ett barn ägs av alla andra än själva barnet.

Varför? Till att börja med det faktum att barn inte besitter förmågan till den omvärldsanalys som krävs för att förstå sin situation fullt ut. Även om barnet begriper att något är fel har det inte förmågan att se situationen utifrån med vuxnas erfarna blick, än mindre uttrycka det för myndigheter. 

Hur ska ett utsatt barn ens kunna, när det är så fyllt av skam över sin tillvaro? Över att känna sig oälskat av den som ska älska hen mest? 

Hur ska det analysera sig till var gränsen egentligen gick och vad alternativet till hens helvete skulle kunna vara när den hemska tillvaron är normaliserad? Vad är ens normen när gränserna konstant förskjuts? Hur ska det uttrycka detta utan ett utvecklat vokabulär? Än mindre år på nacken av erfarenheter att jämföra med? Våldsutsatta barn lever även under psykisk misshandel. Fysiskt och psykiskt våld går nämligen hand i hand. 

Om ett barn indoktrineras i rädslan av att allt kan bli värre om hen gör si eller så, kommer hen givetvis inte riskera att det som redan är fruktansvärt ska förvärras. Det kallas överlevnad. Det kallas även lojalitet. Barn är lojala mot sina föräldrar. Det sista ett barn vill är att skiljas från sin förälder, om det så innebär att hen måste undanhålla information om sitt eget mående.

Får medier inte granska en makthavare? Jo, absolut. Men tillvägagångssättet är ack så viktigt.

Allt ett utsatt barn vill är att bli älskat och sett. Även om det sker på bekostnad av barnet själv.

Det är väldigt sällan du kan se på ett barn om det är utsatt för psykisk eller fysisk misshandel. Tvärtom rent av, vissa av oss blev så bra överlevare att vi lurade omvärlden att tro vi var de lyckligaste. 

Ingen anade något om mig förrän jag blev vuxen och inte bara fann orden, utan också släppte skammen. Det är nästa barnperspektiv; ett barn som utsätts för våld kommer tro att det är fel på hen själv. 

Denna falska insikt är smärtsam långt upp till vuxen ålder, för många av oss. 

Den falska insikten, hoppet om reparation, om att ge sina egna barn en relation med sin mor- eller farförälder kan leda till situationer där man fortsätter ha kontakt med sin förövare, tillika förälder. Att Joakim Lundell bjöd sin förälder till sitt bröllop motsätter alltså inte hans erfarenheter som barn. 

Att syskon talar till ens nackdel har ingen som helst betydelse. Först och främst, syskon kan behandlas olika av samma föräldrar. I synnerhet om något av syskonen har särskilda utmaningar. Syskon har givetvis också olika mognads- och insiktsprocesser. I ett dysfunktionellt hem är det heller inget ovanligt att syskon manipuleras mot varandra. Den som läst på om syndabocken (scapegoat på engelska) i familjen vet precis vad jag pratar om.

Vad är då sanningen i ett fall som detta? Det är den som parterna förmedlar, ja allihop. Och den sanningen kan ändras med tiden. För det är så människans mognad och utveckling fungerar.

Som vuxen och som mamma till egna barn går det inte en dag utan att jag fortsätter att addera fler punkter till listan av missförhållanden jag växte upp i. Det är en konstant process och en insikt som var helt omöjlig för mig som barn att sätta ord på, än mindre kasta mig ut och berätta om. Även som vuxen krävs det enormt mycket mod att våga tala till sina föräldrars nackdel. Än mer offentligt. Man förlorar mer än man vinner. Men man gör det ändå för ett enda viktigt kall: att inga fler barn ska vara med om det.

Den här typen av eftergranskning av vad som hänt ett utsatt barn blir en förlängning av djupt trauma och bidrar till att misstänkliggöra oss som redan behövt överleva trauman i tidig ålder.

Har man inget ansvar som Sveriges makthavare då? Jo, ansvar att stå upp för utsatta barn. De som inte har en röst. Om någon behöver använda sin egen utsatthet som exempel för det, varsågod. 

Får medier inte granska en makthavare? Jo, absolut. Men tillvägagångssättet är ack så viktigt. Exempelvis kan man utreda makthavarens förehavanden som vuxen. 

Det som hänt nu är att SVT med sin plattform bidragit till att spä på den redan rådande tystnadskulturen, skammen och rädslan hos dagens utsatta barn. Vi behöver inte göra det svårare för dem. Vi vuxna har en skyldighet att vara barnens megafon. Inte deras munkavle. 

Så nej, kära SVT, allt står inte i barnets journaler. Snarare tvärtom, allt väsentligt kan rent av saknas i dem.

Det hoppas jag nästkommande två avsnitt kommer handla om. Barnets perspektiv.