Debatt: Vår narkotikapolitik styrs av idéer från 1960-talet

En man har friats i en dom för misstanke om narkotikabrott. Han har använt cannabis för att få smärtlindring. Detta kan förhoppningsvis vara ett steg bort från den havererade svenska narkotikapolitiken. 

1978 beslutade riksdagen att kampen mot narkotika skulle ske under parollen ”Ett narkotikafritt Sverige”. 40 år senare är det fortfarande den linjen som gäller. Detta har lett till att allt fler tunga missbrukare dör en för tidig död och vi kan konstatera att aldrig tidigare har vi haft så många narkotikarelaterade dödsfall.

Dödligheten är bland de högsta i Europa. 2004 noterade vi i Sverige knappt 200 dödsfall. 2015 var motsvarande siffra över 800. 

Vår narkotikapolitik styrs fortfarande av idéer som Nils Bejerot framförde på 1960-talet. Han betraktade narkotikabruket som en epidemi som skulle sprida sig över landet. Narkotikan var smittsam som vilken annan farlig sjukdom som helst. Lyckades man inte eliminera narkotikan skulle ”en social förfallsprocess oundvikligen fräta sönder välfärdssamhället”. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika, och det verkar som om våra politiker vägrar inse att den förda politiken är ett stort misslyckande. Klart belagt är att det inte finns något samband mellan antalet som prövar narkotika och hur många som fastnar i tungt missbruk.

Vi kan identifiera två huvudriktningar beträffande hur man ska bedriva kampen mot narkotika. Den ena är den jag beskrivit ovan och vars inställning är det narkotikafria samhället. Den andra är skadelindringsperspektivet (harm reduction). Sverige är det land i västvärlden som i särklass och tydligast driver den förra linjen.

Skadelindringsperspektivet består av åtgärder där man försöker minska de hälsomässiga skador som narkotikaanvändandet innebär för missbrukaren. Utgångspunkten betonar missbrukaren som individ, en medborgare, och hens rätt till behandling av sjukdomen och därför har rätt till insatser som reducerar hens skador på samma sätt som andra hälsoskador. 

Insatser som är av stor betydelse är sprutbytesprogram och underhållsbehandling med metadon eller subutex . Dessa metoder stöds av WHO och Internationella Röda korset. En ytterligare insats vore att tillåta utdelning av naloxon, en nässpray som kan häva en överdos.

I många andra europeiska länder erbjuds rena sprutor, medicin, övervakade injektionsrum, naloxon och injektionsinformation utan krav på någon motprestation i form av önskat uppförande. Tanken är att med hjälp av dessa program möta missbrukaren och vid dessa tillfällen motivera att söka hjälp.

Om narkotika är ett hot mot enskilda människors hälsa blir det cyniskt, inhumant och politiskt fullständigt motsägelsefullt att vägra missbrukare en medicinsk behandling som är dokumenterat effektiv.

Narkotikaberoende är en multifaktoriell sjukdom och det rimliga borde vara att avkriminalisera bruket av narkotika. Avkriminalisering är inte detsamma som legalisering. Det är en missuppfattning. Att avkriminalisera bruket av narkotika står helt i linje med FN:s narkotikakonventioner. Där betonar man att olovlig droganvändning inte ska bekämpas genom straffbeläggande utan genom prevention, vård och behandling. 

Jag vill ha en förändrad human narkotikapolitik och missbruksvård som hjälper missbrukaren att komma tillbaka till ett liv utan droger. Vi måste tydliggöra behovet av en humaniserad inställning till oss som har eller har haft ett grovt missbruk. 

Skadelindringsperspektivet är inte bara en narkotikapolitisk åtgärd utan också en hälsopolitisk insats för utsatta människor. Det handlar om allas rätt till en jämlik hälsa och även drogmissbrukare har rätt till hälsovård. 

Vi behöver inte mera tvång utan en politik baserad på kunskap som leder till balanserade, effektiva och humana insatser för att bekämpa narkotikan. 

Ett nej till subutex, en infekterad spruta, en överdos som kunde hävts med naloxon är exempel på att människor dött på grund av förhållanden som inte skulle behöva råda.

Det finns ingen narkotikaberoende som inte vill sluta. Vad som saknas är oftast möjligheterna att få hjälp när man är motiverad. Bruk och missbruk av narkotika kan med framgång minskas, begränsas, regleras, bekämpas men aldrig helt elimineras. Detta är en utopi.

Vi måste rikta vårt fokus åt rätt håll genom att fortsättningsvis kriminalisera drogen, avkriminalisera missbrukaren och erbjuda adekvat vård och återge missbrukaren människovärde.

Skadereducerande åtgärder minskar de skador och kostnader som narkotikamissbruket orsakar. Synsättet står inte i strid med en restriktiv narkotikapolitik. Det handlar om att bygga kontakter med missbrukaren och minska de narkotikarelaterade hälsoriskerna. 

Även om en majoritet av våra politiker framhärdar i att förorda nolltolerans och har svårt att acceptera sprutbyten, metadon och subutex, så måste vi få en ökad acceptans för skadereducerande åtgärder. Åtgärder som inte är villkorade utan som söker minska hälsoriskerna för missbrukaren och som i förlängningen kan leda fram till ett drogfritt liv.