Debatt: Var är vänsterns solidaritet med Syrien?

Vänstern har problem. Den kan inte förhålla sig till Syrien utan har fastnat i en förödande konfliktanalys. Hanin Shakrah har bara en sak att säga till dem som väljer passivitet, som inte ser människorna: Ni vet var dörren finns.

Jag får ett mejl ifrån en syrisk vän i exil i Jordanien. Han ber mig om hjälp med att hitta texter på arabiska om den europeiska vänsterns relation till Mellanöstern. Själv har han alltid kallat sig socialist, han engagerade sig för palestiniernas och irakiernas frihet och kalkerade Che Guevara på sina anteckningsblock i tonåren.

Men nu försöker han förstå var vänstern finns.

– Jag ville aldrig att någon skulle befria oss med vapen, säger han. Jag ville bara att en rörelse som jag trodde mig vara en del av skulle ställa sig upp och ta ställning för oss, få oss att känna oss mindre bortglömda.

Den identitetskris som de arabiska upproren lett till hos den globala vänstern säger möjligen något om att maktanalyserna som hittills använts för att förstå världen har nått vägs ände.

När blev diktaturen i Syrien progressiv? När glömde ni bort de tusentals och åter tusentals kamrater som förintats i Assads fängelser sedan Baathregimen tog makten i Syrien? Var finns er solidaritet med de som tvingats i exil eller begravt sina livskamrater?

Så om USA vill ha kaos i Mellanöstern, då måste ni vilja ha stabilitet. Om USA vill ha jihadister måste ni vilja ha baathister, om USA vill revolution måste ni vilja ha status quo.

Men resultatet av en sådan konfliktanalys blir förödande. Och det är de progressiva och revolutionära krafterna i regionen som betalar priset för era vanföreställningar.

Den ”antiimperialistiska” vänstern i Malmö ballar för tillfället ur fullständigt. För Kommunistiska Partiet blockerar en solidaritetsaktion med de svältande palestinierna i Yarmouk. De vill över huvud taget inte ta i Syrienfrågan eftersom de ser utländska agenter där vi andra ser fredliga demonstranter, de ser en sionistisk-amerikansk sammansvärjning där vi ser ett land som håller på att implodera och de ser splittrare och infiltratörer där vi ser humanitära gräsrotsorganisationer som trollar med knäna för att försöka hjälpa sina grannar och vänner att undkomma ett levande helvete på jorden.

Istället publicerar de en osmaklig affisch där de likställer oppositionen till Assad med USA-imperialismen.

För stalinisterna kokar det ner till att man – ursäkta uttrycket – runkar till antiimperialistisk retorik och fraspolitik. Assad är inte det värsta öde de kan tänka sig för Syrien. Trots att Assadregimen varit aktiv i att begrava socialister i decennier så tycks analysförmågan brista hos denna antiimperialistiska vänster.

Möjligheten att syrierna själva skulle ha rätt att göra sig av med diktatorn och bygga alternativ tycks aldrig ha föresvävat dem.

Detta vore nu inget problem om det fanns en annan redig vänstersolidaritet som tagit Syrien till sig och gjort kampen mot regimen till det centrala. Nu finns detta inte.

Hade denna vänster kunnat hindra sig från att spegla sig i sin egen självgodhet för tre år sen, när vi som skrev och berättade om vad som pågick i Syrien försökte få dem att lyssna, så hade Syrien kanske inte varit nerlusat av jihadister, legosoldater och militariserade gäng.  

Ibland anklagar borgerligheten oss i vänstern för att sakna analysförmåga och djup, och att allt bara är en reflexmässig hata USA-rörelse.

Jag har aldrig förr varit benägen att hålla med, men jag börjar ändra åsikt utifrån Syrien-katastrofen och det grämer mig.

När konfliktlinjerna inte visade sig vara så enkla som ni ville, när det inte automatiskt gick att avsvära sig ansvar genom att säga att man var emot USA, hur har ni mage att stå fortsatt passiva och vägra låtsas om den enorma civilbefolkningsdödande elefanten i rummet?

En vänster som inte försvarar människor är ingen vänster som jag vill tillhöra. Till er säger jag: Ni vet var dörren finns. När ni har gått måste vi som är kvar återgå till att börja bygga en socialistisk solidaritetsrörelse gjord för människor.

Till dess att Kommunistiska Partiet plockat huvudet ur röven kanske det inte finns någon civilbefolkning kvar i Syrien för antiimperialisterna att försvara.

Hanin Shakrah
Asylrättsaktivist och ledarskribent på ETC Malmö