Debatt: De naggade vingarnas skolavslutning

”Vi går alla omkring med en vinge som vi inte kan flyga medsom blir som en puckel för oss som vi måste smyga medVi hade nog kunnat flyga om inte alla självutnämnda vicevärdar, skolmästare, konstaplar, och alla de praktiska, taktiska, nitiska, kritiska, anemiska, akademiska felfinnarna med pekpinnarna hade sagt:

Du kan väl inte flyga! Håll dig på mattan din envingade jäveloch drömmer du ens om att vågamed ett enda vingeslag pröva din flygförmågaså tar vi din vinge en dag”

Kent Anderssons klassiska ord ekar smärtsamt i mitt huvud när Sverige firar skolavslutning. 

Vår dotter är en av de närmare 19 000 hemmakämpare i Sverige som står utanför systemet. Hon är sin egen, alldeles unik, precis som alla vi människor är. Men hon har kanske en extra kant i sin stjärna, eller en extra mjuk rund form som – hur man än pressar och trycker – helt enkelt inte passar in i skolans fyrkantiga mall.

Det ropas ut ord om allas lika värde, och barnkonventionen lyfts fram i högtidliga tal på skolgårdarna. Men för oss är denna dag ingen fest. Vi blundar hårt, håller för öronen och låtsas att det är en helt vanlig veckodag. En dag som snart går över.

Vi intalar oss själva att nästa år blir bättre. Att hon kanske till studenten ska få jubla högt och äntligen pröva sin flygförmåga.

Som mamma står jag kvar i maktlöshetens ekande korridorer. Bakom oss ligger minuter, månader och år av vilsenhet, tomhet och stängda dörrar utan guidning. I stället för en utsträckt hand har vi mötts av vuxenvärldens eviga omformuleringar, omstruktureringar och utredningar. 

Nu har det till och med gått så långt att vi vårdnadshavare tydligen har blivit ett ”arbetsmiljöproblem” för de vuxna i skolan. Varför? För att vi har tagit för mycket kontakt. För att vi har hörts, synts och vägrat krypa in i det dunkla grå och bara tyst titta på.

Vi har bara velat ge vårt barn samma rättighet och tillhörighet som de barn som står där framme i skenet. De barn som sjunger lovsånger om sommarlov och spring i benen, som sjunger att ”man ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart” eller Lalehs ord: ”vi ska göra om världen sen, vi ska göra den hel igen, ja vi ska stå emot Goliat”.

Under tiden bildas ett tyst vakuum runt mitt barn efter den störtdykning hon tog när skolan försökte tvinga in henne i boxen. Vi försöker febrilt bygga upp allt igen, steg för steg. Vi intalar oss själva att nästa år blir bättre. Att hon kanske till studenten ska få jubla högt och äntligen pröva sin flygförmåga. 

Men sanningen är att jublet i så fall kommer att ske med trasiga, naggade kanter – över en barndomstid som fick gå förlorad i ett system som blundade och höll för öronen.

”Så om du ser en vinge flaxa över takenska du inte springa hem och bli nervösdu ska bara stanna och begrunda sakenoch sen tänka:där är en som sluppit lös.”