Antisionism leder inte till antisemitism

Antisionism övergår i praktiken nästan alltid i antisemitism, menar Sokolow Romin, och reducerar därmed i stort sett all antisionism till en form av judehat.

Påståendet är dessutom historiskt ohållbart: det osynliggör den omfattande tradition av judisk antisionism som funnits långt före Israels grundande – från bundister och socialistiska judar till olika ultraortodoxa rörelser.

Sokolow Romin hävdar att antisionism leder till antisemitism, men presenterar inga belägg för detta. I stället bygger argumentationen på anekdoter, känslor och enskilda exempel på antisemitiska uttryck.

Självklart existerar antisemitism. Den måste bekämpas överallt och alltid. Men kritik av sionismen är inte automatiskt antisemitisk, lika lite som kritik av islamism är islamofobi eller kritik av kristen fundamentalism är kristofobi.

Ingen seriös antirasist kräver att judar ska hållas ansvariga för israeliska krigsbrott. Däremot kräver många att den israeliska staten ska ställas till svars för sina handlingar.

Artikelförfattaren framhåller att judar inte bör betraktas som ett kollektiv. Det är en rimlig utgångspunkt. Men märkligt nog nämns aldrig den kanske viktigaste orsaken till att en sådan kollektivisering ändå ständigt reproduceras: den roll som Israel och etablerade sionistiska organisationer spelar i sammanblandningen av judisk identitet, sionism och den israeliska staten.

Länge har israeliska regeringar hävdat att Israel är hela det judiska folkets stat och att landet agerar för judars säkerhet världen över. I Sverige framställs dessutom organisationer som Judiska Centralrådet ofta som företrädare för ”judarna i Sverige”.

Men Sveriges judar är lika mångfacetterade som andra grupper. Här finns sionister och antisionister, liberaler och socialister, religiösa och sekulära, och många som inte alls vill definieras av sin relation till Israel.

Motsättningen är tydlig. Å ena sidan betonas att judar inte ska hållas ansvariga för Israels agerande. Å andra sidan upprätthålls en offentlighet där vissa institutioner och företrädare förväntas tala i alla judars namn.

När Judiska Centralrådets ordförande uttalar sig presenteras han ofta som en representant för Sveriges judar, snarare än som företrädare för en organisation med egna ideologiska utgångspunkter och med en uttalad anknytning till Israel. Därmed osynliggörs den mångfald av uppfattningar som faktiskt finns bland judar.

Problemet förstärks av att många av dessa organisationer sällan tar avstånd från ockupationen, apartheidpolitiken och krigsbrotten. Detta samtidigt som Israel gör anspråk på att tala och handla för det judiska folkets räkning.

Resultatet blir att den föreställning som israeliska regeringar länge har försökt etablera – att Israel, sionismen och världens judar utgör en och samma politiska gemenskap – får ytterligare näring.

Det riskerar att föda antisemitism: när människor gång på gång får höra att Israel representerar alla judar, när organisationer som säger sig företräda judar undviker att kritisera israeliska övergrepp samtidigt som de framhäver sina nära band till staten, drar vissa slutsatsen att judar som grupp står bakom den israeliska regeringens politik.

Slutsatsen är förstås fullständigt felaktig. Judar bär inget kollektivt ansvar för Israels handlingar, lika lite som muslimer bär ansvar för Saudiarabiens politik eller katoliker för Vatikanens beslut. Antisemitism kan aldrig rättfärdigas med hänvisning till vad Israel gör.

Om vi verkligen vill bekämpa antisemitismen måste vi också våga diskutera de krafter som medvetet suddar ut gränserna mellan judisk identitet, sionism och Israel. Denna sammanlänkning har varit central i den sionistiska rörelsens strategi sedan Israels grundande.

Vår uppgift är dubbel. Vi måste kompromisslöst bekämpa antisemitismen, försvara judars rätt att leva utan hot och hat och slå fast att judar inte bär ansvar för vad Israel gör i deras namn. Samtidigt måste alla, judar såväl som icke-judar, som försvarar, rättfärdigar eller möjliggör folkrättsbrott och förtryck kunna utsättas för skarp politisk kritik.