Debatt: Academedias chefsbonusar definierar vinstjakt

I en granskning av Ekot visas hur skolkoncernen Academedia har infört ett nytt prestationsprogram. Chefernas bonusar bestäms utifrån ekonomiska mål kring bland annat aktiekurs och vinstutveckling. Även om detta har väckt en del reaktioner borde uppmärksamheten och kritiken kring detta vara betydligt mer högljudd.

Själva incitamentsprogrammet, som det också kallas, är i sig inte en nyhet för oss som följer skolbolagen, och det är inte första gången som Academedia lanserar dessa. Men när detta via Sveriges Radio uppmärksammas för allmänheten blottar det återigen väldigt tydligt motsättningarna inom det skolsystem vi har.

Skola som idé och demokratiskt samhällsfundament frontalkrockar med aktiebolagens finansiella verklighet och mål. 

Alla de värden som vi tycker att skolan ska stå för – kunskapsfokus, stöd och resurser, jämlikhet och demokrati – skär sig smärtsamt mot en kommersiell marknadssfär, där börskurser, vinstmarginaler, omsättningskrav och kortsiktig avkastning tillåts styra verksamheten. I skolbolagens värld betyder begreppet ”verksamhetens bästa” alltjämt båda dessa sidor samtidigt.

Själva incitamentet blir just det – hög lönsamhet.

Det kan tyckas att den enkla lösningen skulle vara att Academedia kompletterar chefernas finansiella mål i incitamentsprogrammet med ytterligare pedagogiska mål. Men det legitimerar inte bara själva fenomenet. Det cementerar även den felaktiga premissen och myten att ”kvalitet” går att mäta som ett genererat utfall och att dessa mätningar kan sammanställas och konstateras på koncernnivå. 

Undervisningens kvalitet är ytterst komplex och kan egentligen inte fångas i ett Excel-ark, än mindre överleva resan upp genom koncernbyråkratins chefslager.

Det enda som är rimligt i sammanhanget ”att mäta kvaliteten i undervisningen” är att mäta undervisningens kvalitetsfaktorer i form av förutsättningar – som lärartäthet, tid för undervisningsuppdraget, behörighetsgrad samt barn- och gruppstorlekar. Den typen av objektiva kvalitetsmätningar är skolbolagen dock inte intresserade av, utan de orienterar i stället sina egna kvalitetsmått kring satta betyg och egna kartläggningar av utfall.

Genom att utforma programmet på det här sättet gör man en medveten sammanflätning av koncernledning och ägare. Ju högre upp i styrkedjan man kommer, desto större blir sammanblandningen mellan skola och kapital – och därmed det privata egenintresset i bolagets börsvärde, vinst och avkastning.

Man har skapat ett verktyg som håller chefer lojala och får dem att prioritera koncernens finansiella resultat på börsen framför skolans pedagogiska uppdrag. Själva incitamentet blir just det – hög lönsamhet. 

I realiteten omsätts detta till att de högsta cheferna ställer krav på lönsamhet nedåt i kedjan. Detta sipprar i sin tur hela vägen ner till rektorer och lärare i form av effektiviseringskrav och ökat överskott. Detta är vinstjakt per definition – rakt, ärligt och brutalt.