Debatt. .

2017-02-21 04:00
Till följd av lagändringar står vi inför att tusentals ungdomar ställs på gatan, utan tak över huvudet eller mat för dagen. Men det finns juridiskt utrymme för motstånd, skriver dagens debattörer. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Till följd av lagändringar står vi inför att tusentals ungdomar ställs på gatan, utan tak över huvudet eller mat för dagen. Men det finns juridiskt utrymme för motstånd, skriver dagens debattörer.

Våga ta ställning för de ensamkommande

”Har du fyllt 18 år och fått avslag ska du återvända. Hur detta ska ske i praktiken är för oss som arbetar med frågan helt obegripligt. ”

Sverige står just nu inför att tusentals ungdomar ställs på gatan, utan varken tak över huvudet eller mat för dagen. Detta är en konsekvens av flera lagändringar som gjordes i hast efter att många sökte skydd i Sverige hösten 2015, varav en reglerar att individer över 18 år med utvisningsbeslut inte längre har rätt till mat och boende från Migrationsverket.

Ensamkommande barn och unga i 18-årsåldern med utvisningsbeslut ökar i snabb takt, inte minst med den senaste tidens åldersuppskrivningar. Just nu pågår en kamp i Stockholm för att skydda dessa ungdomar och Barnrättsbyrån är djupt kritiska till vissa stadsdelars iskalla agerande.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Regeringens hållning är tydlig: har du fyllt 18 år och fått avslag ska du återvända. Hur detta ska ske i praktiken är för oss som arbetar med frågan helt obegripligt. Att få till ett återvändande, frivilligt eller med tvång, är en lång och ofta krånglig process. Det handlar inte bara om ungdomens inställning - en förutsättning är att få fram giltiga ID- och resehandlingar.

Detta är extremt svårt och i vissa fall en omöjlighet. Stödet som erbjuds av Migrationsverket i processen är i stort sett obefintligt, det vet vi som suttit med i otaliga så kallade återvändandesamtal. Under tiden är individen numera förpassad till gatan. Fram till 2021 förväntas närmare 50 000 människor att gå under jorden. Gränspolisens budskap är tydligt: att utvisa alla är en omöjlig uppgift. Ekvationen går inte ihop.

Vi får heller inte glömma bort vad ungdomarna flyr ifrån. Afghanistan är ett land i krig och har aldrig varit farligare att vistas i. Om det vittnar både experter och Migrationsverket själva. 

Barnrättsbyrån arbetar just nu på uppdrag av många ensamkommande ungdomar som på 18-årsdagen förlorat ett fungerande liv då samhällets stöd försvinner över en natt. För oss är det inte ett dugg förvånande att den psykiska ohälsan bland ensamkommande ungdomar ökar och att flera tagit sitt liv. ”Jag är så trött. Jag orkar inte fly mer. Jag kan lika gärna dö här”. Så beskriver en av våra ungdomar hopplösheten. För människor som inte getts rimliga alternativ i sin strävan att överleva kan döden känns som den enda vägen ut. 

Så finns det inget vi kan göra? Vi har en sociallagstiftning som säger att människor inte ska svälta ihjäl på gatan i Sverige. När det inte finns statliga medel har kommunerna både ansvar och möjlighet att bistå människor som befinner sig i akut nöd och vistas i kommunen. 

I går kunde ni i Dagens ETC läsa om Abdullah som sökte upp Barnrättbyrån i juni då han precis fått veta av socialtjänsten att han om en vecka, då han fyller 18 år, får både boende och stöd indraget. Han hade ett utvisningsbeslut och förväntades därmed lämna landet. Då Abdullah pga. säkerhetsläget i Afghanistan inte kan återvända lämnade han in en ansökan om verkställighetshinder.

Vi hjälpte Abdullah att ansöka om tak över huvudet och matpengar hos socialtjänsten i Farsta stadsdelsförvaltning. Han får avslag, med tipset ”du får vända dig till kyrkan”. Vi överklagar beslutet och sex månader senare får vi rätt i Förvaltningsrätten – det finns inga skäl att neka Abdullah nödbistånd. Rätten upphäver beslutet och kräver att socialtjänsten utreder på nytt. 

Det är nu det riktigt obehagliga börjar. Farsta stadsdel nekar Abdullahs ansökan igen, med samma motivering som precis sågats av Förvaltningsrätten. Samtidigt i en närliggande stadsdel resonerar man helt annorlunda, där har en annan ungdom i liknande situation beviljats bistånd. Socionomerna i Farsta har alla möjligheter och rättsligt stöd att lindra den nöd Abdullah befinner sig i. Men de vägrar, besluten levereras med kyla och avståndstagande.

Den nya migrationspolitiken har inte bara förändrat juridiska ramverk. Den vittrar sönder människor. Det gäller inte bara de ensamkommande som inte längre vill leva. Det gäller också oss i professionen – hur kommer det sig att personer som en gång utbildat sig till att hjälpa utsatta människor plötsligt kämpar med näbbar och klor för att slippa just detta? 

Men det gäller inte alla. Andra stadsdelar och kommuner väljer att agera annorlunda. Vi ser modiga chefer som tar ställning för den utsatte och i förlängningen förebygger att ungdomar hamnar på gatan och lider. Vi ser en rörelse av motstånd bildas i nätverket #vistårinteut, som i helgen drog fullt hus i en nationell konferens. 

Vi vill med denna debattartikel vända oss till er med makt att lindra situationen för våra ensamkommande ungdomar – kommunpolitiker, chefer och handläggare: använd den oförändrade sociallagstiftningen som redskap för att hjälpa personer som vistas i er kommun.

Kom ihåg varför just du valde att arbeta med utsatta personer eller engagerade dig politiskt. Våga ta ställning, våga göra motstånd mot den otäcka utveckling vi befinner oss i.

Elin Wernquist, Emma Wennerström 
Generalsekreterare Barnrättsbyrån. Socionom, Barnrättsbyrån