Debatt: Utmaningen inom psykiatrin är att alla ska få hjälp

Nordling och Michail hävdar i sin debattartikel ”Framtidens psykiatri kräver verklig valfrihet” att psykiatrins kvalitet utarmas av ett begränsat behandlingsutbud och skriver: ”Miljöpartiet i Stockholms läns landsting vill utöka vårdutbudet med psykodynamiska metoder. Den moderna psykoanalysen har en hittills oersättlig teori för att förstå det mänskliga psyket.” 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det måhända att psykoanalys erbjuder unika tolkningsmöjligheter av det mänskliga psyket. Stockholms läns landstings uppgift är dock inte filosofisk teoretisering, utan att erbjuda bästa möjliga behandling till patienterna utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. 

I en del fall är det KBT, i andra fall är det medicin och i ytterligare några fall är det en annan metod. Vilka metoder som bör användas för respektive diagnos framgår klart och tydligt i både de regionala vårdprogrammen och Socialstyrelsens riktlinjer för evidensbaserad vård. 

Det är riktlinjer som vården är ålagda att följa, för utan riktlinjer står och faller individens möjligheter till effektiv vård med de egna resurserna. Och sällan är vi så resurssvaga som när vi söker hjälp i psykiatrin. 

Låt oss jämföra med den somatiska vården. Det är för de flesta ganska självklart att patienten inte själv väljer vilken behandling hen ska få om hen kommer in med bröstsmärtor eller hög feber. Som konsument av vård ska du inte behöva ta ställning till detta, det kräver kunskaper som de allra flesta av oss inte har och när det gäller den somatiska vården är många av oss relativt trygga i att överlämna det ansvaret.

Valfriheten bör begränsas för att säkra kvaliteten, men det måste inte innebära att patienten berövas sin påverkan. Även inom ramarna för evidensbaserad vård finns möjlighet både för individanpassning och patientinflytande. Oavsett om det är psykologisk eller medicinsk behandling ligger det i allas intresse att den anpassas till patientens individuella behov. Det kan handla om att hembesök av psykologen, byte av medicin, att få behandling via internet men framförallt handlar det om att fokusera på det som är relevant för patienten, i dialog.

Landstinget i Stockholm måste enligt Nordling och Michail ”lossa greppet och låta psykologerna använda sitt kunnande för att tillsammans med patienten hitta den bästa behandlingsmetoden för varje individ”. 

Fallet Thomas Quick (numera Sture Bergwall) är ett utmärkt exempel på att det kan bli ordentligt fel när behandlare (psykoanalytiker, leg. psykologer och leg. psykoterapeuter i detta fall) får fritt spelrum att välja psykologisk behandlingsmetod. Tyvärr är detta inte det enda exemplet på vad som kan hända när vi är ovetande om vad som pågår bakom terapirummets stängda dörr. 

Psykologer har en lång utbildning och arbetar tolv månader under handledning innan de har möjlighet att ansöka om psykologlegitimation. Det varierar hur mycket psykologisk behandlingsmetod en läser under utbildningen, men inte i något fall är det tillräckligt för att kunna improvisera fram metoder eller behandlingar som inte undersökts noggrant i forskning. 

För att de som arbetar som behandlare i psykiatrin ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt, krävs att de har riktlinjer och ramar, men för patienterna riskerar avsaknad av styrning och insyn i behandlings-arbetet att bli rent av farligt.

I den somatiska vården skulle vi aldrig acceptera att få ett tredje- eller fjärdehandsalternativ till behandling, därför kan det tyckas märkligt att det är tillgången till just det som Nordling och Michail efterfrågar i psykiatrin. 

Utmaningen för framtidens psykiatri ligger inte i att diversifiera utbudet av behandlingsinsatser. Vi vet att det finns effektiv behandling för en mängd psykiatriska tillstånd, ändå är det många som aldrig ens blivit erbjudna dessa metoder. Det är den framtida utmaningen.