Debatt: Uppmärksamma polisers våld vid deportationer

Tänk dig att väckas mitt i natten av att det bultar på din dörr. In stormar sex poliser. Du blir livrädd. Skriker. De ska ta med dig, din mamma och din lillebror till flygplatsen för att skicka er till landet som ni flydde från för länge sedan. Ni flydde för att det var farligt att stanna kvar - krig, inga jobb, ingen mat. Ni kom till Sverige för fyra och ett halvt år sedan. Lillebror var fyra år när han kom hit, det enda hem han känner till är Sverige, det enda språk han pratar är svenska. Nu sitter han på sängen och gråter över att ha blivit inkastad i mardrömmen. Här pratar ingen det språk han förstår, här finns inte skolan och kompisarna, inte hans kläder eller saker. Ibland finns inte ens mat. Du och din mamma dricker te för att få maten att räcka längre och varje dag ber du kvinnan ni tillfälligt bor hos att ni ska få stanna en dag till. Hon vill kasta ut er, men ni har ingenstans att ta vägen. Inget medborgarskap i Georgien, ingen tillgång till lägenhet, sjukvård eller socialt skyddsnät.

Du har fortfarande kontakt med dina grannar i Sverige. En av dem har pratat med din lillebrors lärare. Polisen har berättat för henne att du och din familj var glada över att återvända. Att allt har gått bra. Att ni lämnade kvar lite kläder som polisen har skänkt bort. Du blir helt ställd. Polisen sa ju till dig att de skulle skicka ett över de saker som inte kom med när de rafsade ihop era tillhörigheter i sju IKEA-kassar och sedan körde er till flygplatsen. Du har mejlat, flera gånger, men inte fått något svar. Din lillebrors kläder kom inte med, han behöver skor och har inga ombyten med kläder. Det kokar i dig. Har polisen gett bort era kläder? Era saker? Allt det som ni samlat ihop till ert nya hem.

Du hade bara ett halvår kvar på trean i gymnasiet. Hade precis gjort praktik på Scandic i Örebro. Det gick bra, du fick ett fint intyg och hoppades på jobb direkt efter studenten. Det var därför du valde en yrkesförberedande linje, så att du snabbt skulle kunna få jobb och försörja mamma och lillebror. Mamma är sjuk, tar sprutor mot diabetes och medicin mot ångest och depression. Du fick bära ansvaret för din familj när ni bodde i Sverige och du försöker att fortsätta ta hand om dem när ni nu är i Georgien. Men mammas mediciner är dyra och du vet inte hur ni ska få fram pengar till mat. Ni mår alla dåligt efter deportationen. Din lillebror säger om och om igen att han vill vakna upp ur mardrömmen. Han får flashbacks till natten när poliserna kom. Såg hur de slog dig och din mamma när ni vägrade följa med ut till bilarna. Du sprang in i sovrummet, hämtade intyget från sjukhuset där läkaren skrivit om hur dåligt din mamma mår. Tänkte att ingen polis får deportera en människa som mår så dåligt. Är det inte förbjudet att skicka en självmordsbenägen person tillbaka till platsen den gjort allt för att fly ifrån? Det verkade som att polisen får göra som de vill med er. Du fick en panikattack. Låg i spasmer på golvet. Kunde inte andas. Bad om ett glas vatten - poliserna bara skrattade. De skrattade när du visade upp din mammas intyg från sjukhuset och de skrattade när du bad att ni skulle få stanna här. De slutade skratta när du stod vid fönstret, tänkte hoppa ut för att de inte skulle kunna få med dig till flyget, då tog de tag i dig, hårt. Blåmärken kvar på armarna och på brösten. Inte får man behandla en annan människa så? Du var i chock, ensam kvar i lägenheten, mamma och lillebror tagna till en bil utanför. Du i en annan bil, handbojorna sitter hårt åtdragna och dina händer blir långsamt blå. Bad poliserna lossa lite för att det gjorde så ont - igen, bara skratt till svar. Plågsamma minuter i bilen till flygplatsen. Där träffade ni andra som också blivit tagna från sina hem, mitt i natten. Papperslösa, precis som du och din familj. Ingen rätt att vistas här enligt beslut från Migrationsverket.

Beslutet som tog ifrån er rätten till ett tryggt liv, på platsen där ni ville bo, jobba, skapa er ett liv. I stället blev ni behandlade som kriminella, hämtade av polis och misshandlade mitt i natten, vem gav dem rätten att behandla er så? Du har så många frågor men får inga svar.

Tamar och hennes familj blev väckta klockan tre på natten, onsdagen den 27 april. De blev misshandlade och hånade av polisen i samband med att de blev förda till Örebros flygplats för avvisning till Georgien som de flytt ifrån fyra och ett halvt år tidigare. Nu befinner de sig i limbo i huvudstaden Tbilisi, utan egen bostad och utan möjlighet att försörja sig. Tamar har polisanmält misshandeln som just nu är föremål för förundersökning. Hon är ledsen och arg över hur hon och hennes familj har blivit behandlad.

För Tamars historia är tyvärr inte unik. Konflikt i P1 har tidigare uppmärksammat en man som dog av den hårdhänta behandling han utsattes för under avvisningen från Arlanda flygplats.

Den som flyr har inget val! Ingen människa är illegal!