Debatt: Skattepengar ska inte gå till könsdiskriminering

Läs också Aftab Soltanis debattinlägg "Moskén är förortens räddning".

Jag skrev för ett par veckor sedan en artikel i Expressen för att försöka uppmärksamma den manliga dominansen och könsapartheidkulturens utbredning i några av våra förorter, en artikel som baseras på berättelser från kvinnor och unga som jag dagligen möter i skolan, på fritidsgårdar och i förorten där jag i 15 år som socialarbetare och 10 år som VHEK:s ordförande verkar.

För några år sedan fick vi löften från våra tidigare integrations– och jämställdhets ministrar Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni att könssegregation på förorterna skall motarbetas.Men utvecklingen gick tyvärr åt motsatt håll. Förorternas traditionalister har bara fått större inflytande och vi har numera inte 70 000 utan över 100 000 ungdomar som växer upp under diskriminering och hot från hederskulturella normer. Vi har numera inte bara fenomen som oskuldsintyg, balkongflickor och tvångsgifte kvar i detta jämställdhetens bästa land utan även hundratals ungdomar som har rest för att kriga mot demokrati, mot kvinnors rättigheter, för en manlig diktatur (i Guds namn).

Jag och många andra – inklusive ledamöter från sju andra partier som är med i riksdagens tvärpolitiska nätverk mot diskriminering och förtryck i hederns namn, som jag startade för sju år sedan i riksdagen – vill att myndigheten SST:s bidrag till religiösa samfund skall ses över. Jag anser att de manliga kollektiv som – oavsett religionstillhörighet – praktiserar könssegregation och utestänger kvinnor från möjligheten att bli religiösa ledare, som föreskriver kyskhetstvång (”renhet”) före äktenskap och som sjukförklarar homosexuella, inte ska finansieras av staten. Det spelar absolut ingen roll vilken religion de tillhör, jag talar om antidemokratiska och kvinnofientliga normer och regler som öppet praktiseras av flera olika samfund.

Så, vad får jag för svar från bland andra Aftab Soltani? Jo, att jag är rasist, som går ärenden för SD. Dessutom betraktas jag som ett okunnigt dagisbarn, som inte ens vet vad ”internaliserat förtryck” är. Högfärdigt läxar hon upp mig med en kvasipsykologisk rappakalja och med en ton som jag är van vid från småskolan från mitt gamla islamistiskt styrt hemland, ett land där kvinnor döms till stening för kyskhetsbrott. Aftab Solatni undviker noga att ge seriösa svar på mina problemskrivningar (vilka nämndes inledningsvis). Däremot är hon utmärkt på att förolämpa mig. Hon skriver att utanförskap och postkolonialism bör ses som en förklaring till att förorter producerar jihadister. Men hon glömmer att länder som Indien och stater i Mellanöstern inte de senaste 50-60 åren upplevt någon av den kolonialism som Soltani beskriver, men som trots det dras med en vidrig och brutal kvinnosyn.

Man baxnar.

Men Aftab Soltani felbedömer sin motståndare. Jag är inte ”svensk” och jag blir inte tyst eller börja darra när någon skriker ”rasist” åt mig. Nej, jag var inte ens 13 år gammal när jag valde kampen mot förtryck och kampen för kvinnors lika rättigheter. Kvinnor som stödde islamister och rasister, kvinnor som tolererade deras förtryck, lärde jag mig känna igen, redan från barnsben. Och att vara invandrare har jag känt av under mina sju år som ledamot i min egen riksdagsgrupp. Hela min kropp har erfarenhet av vad förtryck, rasism och exkludering innebär.

Soltani vill ha flera moskéer och menar att moskéer fungerar som äkta ”kvinnojourer”. Jag vet inte vem som tror på dessa godnattsagor men jag som både bor i förorten (inte ens det har Soltani uppfattat korrekt) och dagligen umgås med invandrarkvinnor vilka berättar om en del moskéers och ortodoxa församlingars kvinnoförtryck, kan bara häpna åt en sådan bluff. Till och med SVT har avslöjat att en rad moskéer har gett kvinnor rådet att inte polisanmäla kvinnomisshandel, att under alla omständigheter ställa upp på sex med sin make, och acceptera månggifte! SVT har också avslöjat att myndigheter skickat pengar till ”kulturföreningar” där man inbjuder hatpredikanter som berömmer ISIS–”kämparna”. Kvinnoförakt hela vägen.

Men jag ställde frågan till våra makthavare: Varför betalas skattepengar till att gödsla marker för hederskulturer och också jihadism? Ingen makthavare har svarat. Jag ansåg redan som 13-åring att alla kvinnor skall ha samma rättigheter oavsett var de bor. Har ”svenska” tjejer rättigheten att välja sin kärlek oberoende av om de är gifta eller ej, så skall invandrartjejer också ha det, det sa Fadime Sahindal för 15 år sen. Det är inte ”svenska” tjejer som gifts bort mot sin vilja, ”faller” från balkonger eller söker oskuldsintyg. Jag väntar också på att alla flickor och kvinnor ska ges lika rättigheter, oberoende om de bor i Rinkeby eller på Östermalm. Jag har väntat sedan 2002 – året då Fadime mördades.