Debatt. .

2017-11-14 11:00
Simon Boerenbeker.
Simon Boerenbeker.

Simon, 16 år: Varför utvisar ni min vän från tryggheten i Sverige?

Jag känner skam över att vara trygg här samtidigt som andra ungdomar i min ålder inte ges den rätten.

Debatten och kritiken mot att Sverige utvisar ungdomar till Afghanistan har varit högljudd senaste tiden. Det finns mycket fakta som visar att dessa utvisningar inte är humana.

Rapporter om blodiga terrordåd kommer varje nästan vecka, ibland utan en enda dags mellanrum. Amnesty International har gått ut och sagt att utvisningarna måste stoppas, och Röda korset har sagt att Afghanistan inte är tillräckligt säkert. UD avråder svenskar att resa till landet, samtidigt som Afghanistans vice flyktingminister ber Sverige och andra länder att stoppa utvisningarna på grund av säkerhetsläget.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Den psykiska ohälsan bland utvisningshotade ungdomar är mycket hög, ofta på grund av trauman och vetskapen om att de riskerar att skickas till ett land där en del av dem inte ens har varit innan. Trots detta så fortsätter utvisningarna att verkställas. Jag vill vända mig till de beslutsfattande politiker som har möjlighet att förändra: Vad, om inte detta, kan få er att förstå att detta måste stoppas nu?

Jag tänker på mamman som inte fick säga hejdå till sin son innan han sattes på bussen mot flyget. På de ungdomar som nu är ensamma i Afghanistan, på deras anhöriga som är kvar i Sverige. På alla ungdomar som känt att självmord var sista utvägen och förlorat sina liv. Jag tänker på dem och känner för dem. Varför gör inte ni det?  

Jag har en vän som migrationsverket vill utvisa. Nästan varje dag ställer jag mig själv frågan: ”Varför är det han, och inte jag, som riskerar att sättas på ett flyg mot ett land där han riskerar att dö?” Varför utvisar ni inte mig om ni kan utvisa honom? Jag känner skam över att vara trygg här i Sverige samtidigt som ungdomar i min ålder inte ges den rätten. Jag känner förtvivlan, besvikelse, hopplöshet och maktlöshet. Maktlöshet över att se att detta händer trots protester och demonstrationer.

Jag ber er politiker som har makten att påverka att lyssna på de ungdomar som är berörda och stoppa utvisningarna till Afghanistan. De innebär livsfara för dem som tvingas åka, och splittrar såväl familjer och vänskapsrelationer som bandet till ett land man börjat känna sig säker i.

Till sist vill jag vända mig till er ungdomar som läser detta. Engagera er och höj era röster. Prata med folk ni känner, skriv under namninsamlingar och delta i debatten. Oavsett om ni har varit politiskt insatta förut eller inte så är detta en viktig fråga för oss alla. Det är våra jämnåriga vänner och klasskamrater det handlar om. Tillsammans kan vi förändra detta.