Debatt. .

2017-09-07 04:00
Jonas Lindström / Media var på plats när Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug, från det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, besökte Rinkeby. Bild: Privat / Anders Wiklund/TT
Jonas Lindström / Media var på plats när Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug, från det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, besökte Rinkeby.

Sansa er i debatten om förorten

Antingen svartmålas platserna som laglösa ”no go-zoner” eller så skönmålas de som fina och välfungerande med det gemensamma att motsatsbilderna produceras utifrån.

"Tell me how would you like it, if on your way to work, you were stopped by Irish soldiers, would you lie down do nothing, would you give in or go berserk.” Följande textrad skrevs av Paul McCartney i början av 1970-talet och riktades till medborgarna i Storbritannien. Syftet var att väcka debatt kring hur det skulle kännas om situationen var den omvända: att britter diskriminerades och stigmatiserades av irländare.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag tänker ofta på McCartneys ord när det gäller den svenska segregationsdebatten och hur normaliseringsprocesserna av bostadsområden som utsatta har skapat schablonmässiga och ibland tanklösa förhållningssätt bland människor som inte bor där, eller som överhuvudtaget aldrig satt sin fot i de utpekade bostadsområdena. Men hur känns det egentligen att ständigt få höra av andra hur dålig eller farlig ens egen hemort är?

Jag menar att allt schablonmässigt prat om utsatta områden eller förorter rent allmänt och hur det påverkar platserna och människorna är något som ofta förbises. Det är som att detta är helt i sin ordning och inget att reflektera över. Jag vill vända på det och säga att det är just därför som det är angeläget att diskutera och reflektera kring detta, inte minst för att hela segregationsdebatten är enformig.

I likhet med debatten om fotbollsrelaterat våld uppstår den så fort det händer något negativt och ser ungefär likadan ut varje gång: Polisen säger sig vara maktlösa, politiker lovar hårdare tag mot kriminaliteten, tidningar och tv rapporterar om upplopp och stenkastning mot blåljuspersonal och i olika debattprogram på tv samt på sociala medier förfasas allmänheten över att detta fortgår.

Därefter åker politiker och tjänstemän ut till de utsatta områdena för att bilda sig en uppfattning om en värld som de i de flesta fall inte har någon kontakt med alls. Men även de politiker, tjänstemän eller andra aktörer som jobbar på de platser som står i fokus för segregationen, och som har till uppdrag att ”integrera” de boende, tenderar likaså att agera tämligen tanklöst.

Sedan början av 2000-talet har jag i olika sammanhang och under olika perioder utvärderat och forskat om postnummeravgränsade integrationssatsningar och jag vet inte hur många gånger jag har hört dessa aktörer säga att de jobbar i ”ett sådant där område”. Vad innebär detta möjligen omedvetna men nedsättande påstående?

Jag vill understryka att det inte handlar om att förringa att det kastas sten mot blåljuspersonal, att unga människor mördas eller att tio-tolvåringar dras in som springpojkar åt kriminella nätverk och får ett par hundra kronor som tack på de platser som etiketteras som utsatta. Tvärtom, det finns synnerligen allvarliga samhällsproblem som måste lösas och det kvickt.

Det jag efterlyser är en mer nyanserad och sansad diskussion där saker tas för vad de är. Att dra schablonen långt ut åt andra hållet och att skönmåla, som Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (S) nyligen gjorde i samband med den norska invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaugs besök i Rinkeby, är lika problematiskt som att svartmåla.

Att åka till Rinkeby för att försäkra sig om ”att Norge inte begår samma misstag som Sverige med parallellsamhällen” – var en mycket diskutabel handling av Listhaug men att som Wanngård kontra med att ”Rinkeby är en av Stockholms fina stadsdelar” blir också diskutabelt. (Inte minst med tanke på att det tolkades som ”finaste” på sociala medier.)

Häri ligger en särskild problematik med allt schablonmässigt prat om förorter som också handlar om att idealisera och inte bara deklassera. Det är som att det inte finns något mellanläge, antingen svartmålas platserna som laglösa ”no go-zoner” eller så skönmålas de som fina och välfungerande med det gemensamma att motsatsbilderna produceras utifrån.

Att kalla Rinkeby för en av Stockholms fina stadsdelar är nog att överdriva en smula om vi ska vara lite ärliga, eller som en boende i Rinkeby sa till mig för några år sedan: ”Om det nu är så jäkla bra här som dom säger, varför bor dom inte här själva då. Dom kommer hit ett par timmar, ser sig lite omkring, säger några fina ord och sedan tar dom en taxi fort som fan in till stan igen”.

Är det någon grupp som borde ha tolkningsföreträde över vad som är bra och dåligt i en stadsdel så är det de boende, men i flera decennier har det varit precis tvärtom när det gäller vissa så kallade förorter. Det kanske är dags att prata med dem och inte bara om dem, eller för att på nytt tala med Paul McCartney: ”Tell me how would you like it”?

Jonas Lindström 
Fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete på Södertörns högskola