Lagstiftning banar väg för mer könsdiskriminerande reklam

I onsdags släppte Sveriges Kvinnolobby sin rapport ”Sexism på köpet”. Rapporten bygger på en egen granskning av hur lagar mot könsdiskriminerande reklam i Norden ser ut och efterlevs. Slutsatsen är att Sverige är sämst i Norden på att motverka könsdiskriminerande reklam. På vilket sätt Sverige är sämst är dock inte helt klart men som åtgärd för att få bort den könsdiskriminerande reklamen föreslår man lagstiftning. Det kunde inte vara mer fel.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ser vi till övriga nordiska länder som infört lagstiftning kan man snabbt konstatera att de infört system som inte fungerar. Den könsdiskriminerande reklamen har istället blivit en nedprioriterad fråga. I Danmark har man exempelvis sedan 2014 tagit emot 60 anmälningar som rör könsdiskriminering. Endast en av dessa anmälningar har senare lett till fällning. Det är lätt att konstatera att myndigheterna har begränsade resurser att arbeta med de få ärenden som inkommer. Inte mycket tyder på att det skulle bli annorlunda i Sverige. En lagstiftning skulle däremot, med stor sannolikhet, ta bort självregleringen som råder i Sverige – en självreglering som fungerar.

I Sverige har vi i dag Reklamombudsmannen (RO), dit allmänhet, företag och organisationer kan vända sig för att få reklam prövad. Årligen tar RO emot kring 500 anmälningar. Ungefär hälften av dessa gäller könsdiskriminerande reklam. Handläggningstiden är cirka tre månader och blir reklamen fälld publiceras beslutet på RO:s hemsida samt i vissa fall i nyhetsbrev och pressmeddelanden. Många beslut får stor medial uppmärksamhet. Merparten av de fällda företagen rättar sig efter RO:s beslut och drar tillbaka reklamen och många agerar redan innan RO har fattat sitt beslut. Självregleringen har aktivt bidragit till att Sverige har ett av världens minst sexistiska reklamklimat.

Med en lagstiftning skulle ärendena bli avsevärt färre och processerna betydligt längre. Uppskattningsvis skulle Konsumentombudsmannen (KO), den part som ska driva prejudicerande ärenden vidare till domstol, hinna med att hantera maximalt två till tre ärenden om året. Eller menar Kvinnolobbyn att myndigheterna ska skjutas till flera hundra gånger större resurser? Om ja; hur?

Vidare skulle en lagstiftning implicit underkänna näringslivets egenåtgärder, vilket skulle innebära att näringslivets resurser sannolikt flyttar till andra egenåtgärdsprogram, som exempelvis spel och marknadsföring genom influencers (till exempel bloggare och Youtubeprofiler, reds anm). Lyfter näringslivet de könsdiskriminerande ärendena från RO riskerar vi att få en motsatt effekt jämfört med vad Kvinnolobbyn ser framför sig med färre ärenden och en spröd praxis.

Ett införande av lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam skulle alltså inte leda till en minskad andel könsdiskriminerande reklam. Tvärtom.