Debatt. .

2017-09-22 04:00
”Tack vare vår rätt till statlig assistansersättning, oberoende av kommunens budgetbeslut, kan vi vara subjekt i våra egna liv." Bild: Janerik Henriksson/TT / Privat
”Tack vare vår rätt till statlig assistansersättning, oberoende av kommunens budgetbeslut, kan vi vara subjekt i våra egna liv."

Lägg inte ansvaret för assistansen på kommunerna

Assistansreformen är helt enkelt förutsättningen för inkluderingen i samhället av oss med de största assistansbehoven. 

Den nu pågående LSS-utredningen lutar åt ett kommunalt huvudmannaskap för den personliga assistansen. Det gör den knappast utan förankring i regeringskansliet. För assistansberättigade med omfattande funktionsnedsättningar kan det betyda slutet på ett självvalt liv.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Assistansreformens historiska inkludering av medborgare med ofta mycket stora assistansbehov byggde på att tillgodoseendet av dessa behov lyftes från kommunal till nationell nivå genom den individuella rätten till statlig assistansersättning. Vår erfarenhet dessförinnan var att de största behoven så gott som aldrig täcktes fullt ut, och den enskilde fick inte sällan en identitet som stor kommunal utgiftspost.

Men med assistansreformen 1994 påverkades och begränsades inte längre tillgodoseendet av assistansbehoven av kommunalekonomiska hänsyn och besparingsmotiv. Med sin rätt till statlig assistansersättning i handen kunde i stället personer med omfattande funktionsnedsättningar äntligen få makt över sitt liv, välja och köpa till sig önskad bra assistans och välja bort otillräcklig eller ovärdig hjälp, ofta bunden till institutionella boendeformer.

Den oerhörda höjning av livskvalitet, frihet och oberoende som detta medförde behöver man inte orda om, den är väl känd.

För några inom socialdemokratin var emellertid denna reform ingen självklarhet. I kommunalfackliga kretsar fanns på många håll ett uttalat motstånd; att assistansersättningen nu kunde gå till kooperativ eller enskilda assistansformer av olika slag sågs närmast som stöld av arbetstillfällen för kommunanställda.

Socialdemokratin har dock därefter i princip stått bakom reformen, men dess ideologiska kluvenhet kommer i dag till tydligt uttryck. Frihetliga socialdemokrater ser alltjämt assistansen som ett omistligt verktyg för jämlikhet, självbestämmande och ett självvalt liv. Regeringen tycks däremot betrakta brukarnas valfrihet som manipulativ privatisering – och framför allt ser man ensidigt assistansreformen som ett kostnadsproblem, trots att reformen, mot bakgrund av sitt syfte att inkludera samhällets mest assistansberoende och ge dem möjlighet att leva som andra, i själva verket i allt väsentligt torde vara kostnadseffektiv.

Tillbaka i kommunalt beroende och utan vår rätt till statlig assistansersättning och dess valfrihet kan däremot makten över vårt liv, vårt självbestämmande, snart vara ett avslutat kapitel.

Assistansreformen är helt enkelt förutsättningen för inkluderingen i samhället av oss med de största assistansbehoven. Är regeringen verkligen beredd att dra undan grunden för vår sent tillkämpade egenmakt och delaktighet i samhället? Ska de epokskapande framsteg som rätten till statlig assistansersättning inneburit brutalt raseras? Vi har inte velat tro att det skulle vara möjligt.

Vår historia rymmer oerhörd torftighet, passivitet, livslångt utanförskap. Först nu kan vi säga ”i dag ska jag göra detta, i morgon det där”. Tack vare vår rätt till statlig assistansersättning, oberoende av kommunens budgetbeslut, kan vi vara subjekt i våra egna liv.

För den som ägnar saken lite uppmärksamhet är förändringen omedelbart synlig i vårt samhälle. Från att för några årtionden sedan ha levt isolerad i handikapplägenheternas husarrest eller hos anhöriga eller i institutionsboende ingår assistansberättigade nu i dagens gatuvimmel. Även de med omfattande funktionsnedsättningar syns i gatubilden, på väg till högskolan eller jobbet, ute i något ärende, eller med familj och barn i sommarparken. Detta för att de sedan 1994 inte längre reduceras till ett fysiskt tillkortakommande och en roll som vårdobjekt.

Vilhelm Ekensteen 
Ordförande i Ifa, Intressegruppen för assistansberättigade