Debatt: Kommer Cecilia Malmström lyssna på storföretagen eller de folkvalda?

Väldigt få människor i Sverige känner till att EU håller på att förhandla ett omfattande handelsavtal, som liksom handelsavtalet mellan EU och USA, hotar demokratin. Avtalet heter TiSA, Trade in Services Agreement. Det är EU-kommissionen, med Cecilia Malmström i spetsen, som förhandlar med USA och 21 andra enskilda länder för att skapa en global marknad för tjänstehandel. Det handlar till exempel om vård, omsorg, energi, transporter och finanstjänster. Tillsammans representerar de här länderna nära 70 procent av handeln med tjänster i världen. Målet är att avreglera och privatisera i en aldrig tidigare skådad omfattning.

För bara drygt två år sedan var inte ens svenska riksdagsledamöterna informerade om TiSA. Om det inte varit för att Wikileaks fått tag i, och publicerat, förhandlingsunderlag så kanske EU-kommissionen än idag förhandlat i hemlighet. För tystnadsplikt och slutna förhandlingsrum är vad EU-kommissionen vill ha. Dokumenten som Wikileaks publicerat underströk till och med vikten av att förhandlingspositionerna i TiSA ska hållas hemliga – också flera år efter att avtalet antagits! Varför detta hemlighetsmakeri? Varför är Kommissionen så rädd för öppenhet och transparens, som är helt grundläggande villkor för att demokratin ska fungera?

Jag tror att orsaken är tydlig. Kommissionen vill inte att folk ska få insyn i förhandlingarna. För det är just demokratin som hotas med de förslag som nu förhandlas. Ta som exempel den så kallade ”Ratchet-klausulen”. Denna slår fast att redan beslutade avregleringar och privatiseringar inte ska kunna rivas upp. Om den klausulen går igenom så skulle det alltså bli illegalt för en svensk kommun att exempelvis återta tidigare privatiserad äldreomsorg. Det vill säga, demokratiska val ska inte kunna påverka redan beslutad privatisering och avreglering.

Ett annat exempel är klimatfrågan. I Paris kom världens regeringar överens om ett avtal som i bästa fall kan bidra till att stoppa klimatkatastrofen. Det är bra, men samtidigt satt EU-kommissionen och förhandlade TiSA i Geneve. Där, visar Wikileaks dokument, diskuterades förslag om att ”minska staternas makt över energiresurserna” genom att ”införa fria marknader för utländska energileverantörer och därigenom slopa rätten att säkerställa inhemska ekonomiska fördelar av att utnyttja energiresurser”. På bordet låg också förslag om att förbjuda länder att säga nej till vissa energislag, som kol-eller oljekraftverk. Så i Paris var världens länder överens om viktiga klimatmål, men i Geneve satt EU-Kommissionen beredda att förhandla bort medlen för att nå dessa mål. 

Det är uppenbart att EU-kommissionen ännu en gång springer storföretagens ärenden. Precis som när det gäller TTIP-handelsavtalet mellan EU och USA, så är det rena svängdörren mellan EU-kommissionens högkvarter och de transnationella företagens huvudkontor. Lobbyisterna har stort inflytande över förhandlingarna. Det är ännu en orsak till att kommissionen vill ha slutna förhandlingsrum och hemligstämplar. För öppenhet och transparens skulle skapa en bred folklig debatt både om vem som gynnas av handelsavtalet och hur TiSA kan hota demokratin. En sådan debatt vill inte Cecilia Malmström och de andra kommissionärerna veta av.

Men tack vare Wikileaks-läckorna har debatten inletts. EU-parlamentet diskuterade TiSA-avtalet den tredje oktober och antog en resolution. Den är förvisso inte lagstiftande, men ändå en positionsmarkering från den enda folkvalda institutionen i EU. Själv tycker jag att det inte behövs mer tvång vad gäller avregleringar och privatiseringar, därför säger jag nej till TiSA. Men jag röstade självklart för alla demokratiska och progressiva ändringsförslag som lades fram av bland annat vänstergruppen i EU-parlamentet.

Jag är glad att parlamentet antog vårt förslag att kommissionen ska kräva att alla de ingående länderna i TiSA ska ratificera och genomföra alla de åtta grundläggande konventionerna från ILO, FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. På detta sätt markeras att fackliga och grundläggande arbetsrättsliga villkor måste respekteras i avtalet. Ett annat viktigt förslag som antogs var att kommissionen ska säga nej till den demokratifientliga Ratchet-klausulen ”i förbindelse med samtliga åtaganden för marknadstillträde”. Den demokratiska möjligheten att återta redan privatiserad verksamhet ska alltså finnas kvar, om EU-parlamentet får bestämma.

TiSA-resolutionen är bara parlamentets åsiktsyttring. Men det skulle vara intressant att veta om Cecilia Malmström tänker lyssna på de folkvaldas beslut. Om så är fallet måste hon föreslå en rättsligt bindande text i TiSA-avtalet som slår fast ratificeringskravet på de åtta ILO-konventionerna. Hon måste också kräva att det odemokratiska förslaget om ”oåterkallelig privatisering” nu läggs i papperskorgen.

Det återstår att se om Cecilia Malmström tänker lyssna på de folkvalda, eller om det också i fortsättningen är storföretagens lobbyister som ges första prioritet.