Debatt: Gandinis dokumentär vilar på koloniala stereotyper

Erik Gandinis The Swedish Theory of Love utgår från den klassiska föreställningen om att svenskar är ensamma. Den dominerande ideologin är en radikal individualism, som underbyggs av den socialistiska drömmen om självständighet inom välfärdsstaten. På vissa sätt far vi mot författaren Aldous Huxleys sköna nya värld – där materiella behov är uppfyllda, fortplanting sker på konstgjord väg och emotionella förhållanden inte längre behövs.

I filmen sätts den svenska individualismen mot den etiopiska kollektivismen. Det är utan tvivel en mycket intressant jämförelse för alla oss som bor i mångkulturella samhällen, där olika uppfattningar om livet och familjen existerar. För några månader sedan jobbade jag som kolloledare i London och besökte ett ålderdomshem tillsammans med en grupp tonåringar. Den första frågan jag fick av gruppen, som mestadels hade rötter i Mellanöstern och Sydasien, var ”Varför är alla som bor här vita?”.

Det är precis denna sorts fråga som dokumentären syftar till att besvara. Och det är spännande att svenskar för en gångs skull studeras som grupp, på ett föråldrat och antropologiskt sätt som vanligtvis reserveras för främmande kulturer.

Däremot kan Gandinis avbildning av Afrika, Etiopien och svarta människor inte försvaras. Först presenteras Inglehart-Welzels kulturkarta, där olika länders värderingar kategoriseras enligt två skalor: “traditionella” mot “sekulär-rationella” samt ”överlevnad” mot ”självuttryck”. Afrika och den islamiska världen hamnar i ”traditionella” och ”överlevnad”-hörnet, medan Sverige kommer högst när det gäller ”självuttryck” och ”sekulär-rationella” värderingar.

Redan här borde varningsklockorna ringa. När det är vi själva som sätter måtten på vad det är som utgör självuttryck eller rationalitet (förmodade positiva värderingar) är det självklart att vi kommer först. Den inte så subtila undermeningen är att vi i väst är på något sätt mer civiliserade än resten av världen.

Filmen tar oss sedan till Etiopien, där vi får träffa den svenskdanske kirurgen Erich Erichsen som flyttat dit efter trettio års arbete i Sverige. Han berättar att det finns en annan typ av kollektivistisk solidaritet och glädje hos etiopierna, trots de dåliga levnadsförhållandena. Detta får inte någon av etiopierna förklara själv – de svarta som visas i filmen får inte ens en replik.

Det målas upp en bild av lokalbefolkningen som snarast liknar den ädla vilden, en kolonial stereotyp som förminskar rasifierade och ursprungsfolk till symboler för en primitiv godhet som aldrig berörts av civilisationen.

Även om Gandinis centrala budskap är att rörelsen mot individualism i Sverige är en fördömlig utveckling har den ädla vilde-karaktäriseringen negativa följder. Det skapas en stereotyp av rasifierade och ursprungsfolk som ointelligenta, fattiga och oförmögna att tänka och uppleva grundläggande känslor och relationer på samma sätt som vita människor. Den ädla vilden kan inte ens tala för sig själv.

Därmed blir det lättare att rättfärdiga orättvisor mot ”dem”, exempelvis kolonialism, nykolonialism i dagens globala ekonomi eller stängda gränser för flyktingar. Vid ett tillfälle under filmen visar Erich Erichsen hur han måste använda ekrar istället för medicinska skruvar vid benbrott, på grund av den akuta resursbristen i Etiopien. Publiken verkar tycka att hans hemmagjorda kirurgiska lösningar är skrattretande. Hade det varit så roligt om patienterna var vita svenskar?

Problemet är inte att The Swedish Theory of Love diskuterar individualism och kollektivism. Dessa är två människouppfattningar som har olika kulturella rötter. Problemet är att kollektivismen onyanserat kopplas till fattigdom och svarta människor som inte får tala för sig själva; människor som skildras som glada, simpla och ociviliserade.