Debatt.

2017-01-07 10:00
Jan Björklund (L) / Per Sundgren. Bild: Stina Stjernkvist/TT / Mariela Quintana Melin
Jan Björklund (L) / Per Sundgren.

Flykten från liberalismen snart komplett

Flyktingfrågan är inte den enda där liberalerna sviker. När det gäller skolan och skyddet för de utsatta är avsteget från den socialliberala traditionen minst lika markant, anser idéhistorikern Per Sundgren.

Flykten från liberalismen diskuteras just nu livligt på flera av våra kultur- och debattsidor. Den kopplas främst till en ändrad och mindre generös inställning i flyktingfrågor på några av de liberala ledarsidorna. Men detta perspektiv är som jag ser det alldeles för snävt. Flykten från liberalismen har i själva verket pågått under lång tid inom det parti som nu, som en sista skälvning, döpt om sig till Liberalerna.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Det kanske bästa exemplet på denna flykt är skolfrågan. Det var i slutet av 1800-talet skolmannen och liberalen Fridtjuv Berg som drev på för att vi skulle få en gemensam skola för alla.

Det befintliga parallellskolesystemet med folkskola för fattiga barn och läroverk för bättre bemedlade barn var oacceptabelt då det enligt Berg ”tvingar att sortera barnen efter målsmännens yttre omständigheter”. Detta så att de överordnades barn oavsett begåvning utbildades till att ”bekläda överordnade poster”, medan de underordnades barn oavsett begåvning ”utdanas i en riktning, som särskilt förbereder dem till underordnade platser i samhället”.

1962 med införandet av grundskolan kunde äntligen det gamla parallellskolesystemet definitivt begravas. Men bara några decennier senare kan vi konstatera att samma system håller på att återuppstå på den skolmarknad som med aktiebolag och fritt skolval konsekvent sorterar eleverna utifrån social bakgrund.

Nu är Liberalerna med sin partiledare den drivande kraften i ansträngningarna att rasera denna skola för alla. Men skolfrågan är bara ett exempel. Det som blivit tydligt under slutet av 1900-talet är hur det parti som idag kallar sig Liberalerna avlägsnat sig från det som tidigare varit viktiga liberala ståndpunkter, åtminstone för den liberalism som också vill vara social.

Ta partiprogrammet från 1972 med rubriken ”Socialliberal kurs”. Där ljuder en stark och engagerad röst för ett samhälle med minskade sociala och ekonomiska klyftor, vilket i Sverige kräver en politik som bygger på ”offentligt ansvarstagande” och ”omfördelande insatser”. Det gäller förvisso att skapa ”lika chanser”, men det gäller ”också att stödja dem som inte haft förutsättningar att ta vara på möjligheterna”.

Ja, allmänna utjämningsskäl talar enligt detta program för en hög arvs- och förmögenhetsskatt när det gäller större förmögenheter och även arbetslivet måste demokratiseras. ”Föråldrade former för arbetsgivarnas rätt att leda arbetet avskaffas.” Jämlikhet, det är den radikala slutsatsen, får inte bara handla om formella rättigheter utan måste kombineras med reella möjligheter.

Hur annorlunda låter det inte idag. I programmet från 2013 slås visserligen fast att det ”behövs socialliberala reformer som skapar nya möjligheter för dem som har det svårast.” Men framför allt är jämlikheten kopplad till individens livsval. ”Skillnader som följer av människors fria val ska inte utjämnas av politiker.” 

Det är nu viktigast att slå vakt om individens möjligheter att välja och om de möjligheterna leder till ökade skillnader så är de att betrakta som rättvisa. Sänkta löner för dem på botten och sänkta skatter för dem i toppen har nu blivit viktiga liberala krav. 

Per Sundgren 
Idéhistoriker och ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden.