Debatt: Farlig tystnad om svensk fattigdom

De ökande klyftorna i vårt land väcker missnöje mot politiken de politiker vi valt. Tilliten krackelerar och tar sig uttryck i öppna missnöjen som redogörs i massmedia och inom de sociala nätverken.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Klyftan mellan eliten underklassen och lägre medelklassen, alla dem som inte fått del av tillväxtens fördelar, har blivit grogrund för populism och nationalism.

Hos folk har det i större utsträckning än tidigare, det politiska grundförtroendet minskat samtidigt som svängrummet för otrygga människor, växande klyftor och ökad rädsla blivit större. Diskussionen byggd på saklighet, värdighet och respekt för demokrati har kommit i skugga.

Att klyftorna ekonomiskt och politiskt har ökat är ingen hemlighet, det vet vi sedan länge. Problemet är att det är alldeles för få som talar om eländet. Tystnaden blir ett politiskt förlamande redskap, som är förödande för de som lever i utkanten av samhällsgemenskapen, men också för dem som vi förväntar oss ska lösa problemen. Och ett stort hot mot vår demokrati.

Det finns många fattiga i vårt land, men vi pratar inte mycket om dem. Deras situation synliggörs inte i tillräcklig omfattning. Det finns för få talesmän för dessa gruppers talan, som kungör att det finns många i vårt land som antingen lever på marginalen eller under den. Det stannar därför oftast vid en siffra i statistiken.

Pinsamma uppgifter kommer nu fram att mångas pension, lön eller socialbidrag inte räcker till. Efter att de betalat sin marknadshyra och sina räkningar blir det inte mycket över till mat. Gå till tandläkare är ”lyx”.  Få hälsovård eller hämta ut sin behövliga medicin på apoteket är svårt. Ibland får detta tas på avbetalning. Nya glasögon är oöverkomligt. Och i många fall får man låna pengar av sina barn för att lösa de mest akuta behoven.

Självklart måste vi alla stå vid deras sida, dela deras kamp för att resa sig ur förnedring och misär. Fattigdomen måste synliggöras. Den måste ges plats för diskussionen om rättvisa och människovärde.

Det är en pinsamt farliga tystnad kring detta - den som blundar samtycker. Och den som tiger bär sin del avskulden och medverkar till populismens och nationalismens utbredande. Förlorarna är de utsatta och behövande, men också den klassiska solidariska politiken.

Att det finns folk som bor i ett rikt och välmående land som inte tar hand om sina fattiga och svaga, sina sjuka och söndriga är vedervärdigt. Då försvinner solidariteten i mellan samhällsmedborgarna - alla blir varandras fiender. Och då frodas de bruna krafterna.

Det är uppenbart att det finns ett stort och enormt behov av en ideologisk och visionär debatt om framtiden för vårt land och om våra medborgares vällevnad. Vi behöver meningsutbyte och levande klassfrågediskussioner där politiken och politikerna vågar kliva fram, visa mod och göra entré på de fattigas gata.