Debatt.

2014-06-17 10:42
”Individualiserad föräldraförsäkring är ett feministiskt förslag som antas leda till jämställdhet, men som inte gör det”, skriver debattörerna.  Bild: Hasse Holmberg/TT
”Individualiserad föräldraförsäkring är ett feministiskt förslag som antas leda till jämställdhet, men som inte gör det”, skriver debattörerna.

Delad föräldraförsäkring – en katastrof för förtryckta

För de mest förtryckta kvinnorna i samhället skulle en individualisering av föräldraförsäkringen vara en katastrof. Det kommer att skapa ett problem som individen – i motsats till det jämställda paret – inte själv kan lösa. Därför är det sorgligt att förslaget görs till en het valfråga av de nya radikala alternativen, framför allt Fi, skriver flera debattörer.

Feministiskt initiativ går till riksdagsval med löftet att individualisera föräldraförsäkringen. Fi är bra, liksom den feministiska våren, men det finns mer att säga om föräldraförsäkringen än vad Fi och de andra förespråkarna för individualiseringen nu gör. Feminism handlar om att bekämpa sociala orättvisor, diskriminering och förtryck. För att kunna genomföra en politik som tillgodoser det krävs en analys av de strukturer som ska bekämpas. Till skillnad från socialister av olika partitillhörighet har feministisk politik förmågan att analysera och bekämpa många olika typer av förtryck – inte bara det som är relaterat till arbete och ekonomi. Att Fi har blivit den starkaste anti-rasistiska rösten i valrörelsen är fantastiskt. Men feministisk politik – och Fi om partinamnet ska vara värt någonting – kan inte helt bortse från ekonomiskt förtryck i sin iver att jämställa mäns och kvinnors heterosexuella föräldraskap.

Det är minst lika viktigt att stå upp för de kvinnor som är allra mest ekonomiskt utsatta. Ofta är det de ensamstående mammorna, men också mammor i ojämställda relationer som inte kan separera från maken av olika skäl: kvinnor i båda dessa grupper tillhör oftast prekariatet, de mest förtryckta kvinnorna. Det återstår fortfarande att bekämpa stora generella löneskillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Kvinnor är generellt mer ekonomiskt utsatta än män. Och just därför, just för de kvinnor som lever i ojämställda relationer eller har barn med en man som de har lämnat eller blivit lämnade av, en man som inte är intresserad av att ta ansvar, eller av att leva jämställt, skulle en individualisering vara katastrof. Individualiseringen av föräldraförsäkringen utgår nämligen från en falsk premiss: att om det inte går att skriva över försäkringsdagar från pappan till mamman, så kommer pappan att ta ansvar för omsorgen om barnet under sin del av försäkringsperioden.

Att premissen är falsk är glasklart om man har gjort sin analytiska hemläxa. Ingen kan använda sig av en försäkring för att tvinga någon till någonting. En försäkring är en rättighet men det finns inga skyldigheter eller något ansvar att avkräva individen. Ett exempel på hur det skulle kunna bli med en individualiserad försäkring: En ensamstående, nybliven mamma, oavsett omständigheter, har åtta månaders föräldraförsäkring när hon kan vara hemma med sitt barn. Men vad ska hon göra sedan? Det finns inga förskolor som tar emot spädbarn på åtta månader. Hon kan inte ansöka om A-kassa eftersom hon inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Utan möjlighet att få resterande föräldraförsäkringsdagar är exemplets mamma hänvisad till socialtjänsten. Hon måste ju ta hand om barnet ändå! Oavsett vad staten, Försäkringskassan, Fi och Vänsterpartiet föreskriver.

Som systemet ser ut idag kan pappan skriva över sina dagar på mamman. I bästa fall gör han det. Då behöver hon inte gå till soc. Men om hon till exempel har lämnat honom och han är förbannad, eller om han vill utöva makt över henne, om han vill påverka henne att handla efter hans önskemål, då blir hans signatur på Försäkringskassans överskrivningsblankett ett maktmedel, ett redskap i en utpressningssituation. Hon sitter i hans fälla. Tycker ni att vi demoniserar männen? Både Fi och den samlade svenska kvinnorörelsen vet hur utbrett det är med ojämställda heterosexuella relationer, och då behöver man inte ens nämna de fall där män använder våld.

Poängen är inte att säga att detta är vad männen gör. Poängen är att så länge samhället inte är jämställt får männen, oavsett om de vill använda det eller inte, ett maktmedel i sina händer genom reformen, medan kvinnor inte får det utan tvärtom blir de som maktmedlet kan användas mot. Utgångspunkten är att samhället inte är jämställt. Och just därför fungerar inte heller förslaget med individualiserad föräldraförsäkring.

Kanske behövs ytterligare exempel för att förstå resonemanget. Tänk på kvinnan som blivit lämnad, eller själv har lämnat sin man. Tänk på kvinnan som är tillsammans med en man som inte vill stanna hemma med sitt barn, trots att kvinnan, som då ändå stannar hemma, blir helt utan inkomst. Eller tänk på kvinnan som stannar hemma de första åtta månaderna, och sedan ska ut på en arbetsmarknad som inte finns, eftersom kvinnor så mycket oftare än män är arbetslösa eller har sämre arbetsvillkor än män. Ja, just hon är ett bra exempel. Hon, som efter åtta månader ska ut på arbetsmarknaden för att enligt reformivrarnas drömscenario göra sin tänkta karriär. Problemet är bara det att hon kanske inte har något jobb att gå tillbaka till och därför i stället förmodligen kommer att gå hemma och ta åtminstone hälften av ansvaret för barnet, fast pappan får pengarna.

Nej, kanske någon tänker, exemplet ovan är väl bara ett exempel? Och även om exemplets mamma faktiskt finns, är hon väl bara en enda? Eller möjligen tillhör hon en mycket liten grupp, som man kanske kan göra någon sorts undantag för? Men hon är inte ensam. Gruppen hon tillhör är inte liten. Den kännetecknas av att medlemmarna är i ett prekärt läge, antingen i familjesituationen eller på arbetsmarknaden, troligtvis både och. Förslaget försämrar sannolikt ekonomin på ett avgörande sätt för majoriteten av svenska mammor. De mammor som redan har det sämst: som redan lever i ojämställda förhållanden, och dessutom de mammor som är ensamma med små barn.

För de redan jämställda hetero­sexuella föräldrarna, den mindre, men ändå starkare, gruppen medelklass-föräldrar, är individualiseringen av föräldraförsäkringen ett icke-problem. Det är bara att dela. Det behövs ingen lagändring för att själva ta detta ansvar. Att detta ändå görs till en het valfråga av det nya radikala alternativen, framför allt Fi, är sorgligt, och det kommer att skapa ett problem som individen – i motsats till det jämställda paret – inte själv kan lösa. Det är en bild av en jämställdhet som börjar flimra i kanterna. Ett feministiskt förslag som antas leda till jämställdhet men som inte gör det. Och det är också här det blir så svårt att se både lagförslaget och resonemangen kring det som något annat än en önskan att uppfostra de ­fattiga, ojämställda mammorna som i medelklassfamiljernas ögon upprätthåller traditionella könsroller och därmed ”förstör för alla”. Att de ekonomiskt mest utsatta påtvingas moraliska predikament är ingen nyhet. Det som är nytt är att det nu görs i jämställdhetens – och i feminismens – namn.

Karin Brygger, poet och doktorand, Göteborgs Universitet

Jenny Wenzer Dahlgren, doktorand, Göteborgs Universitet

Ann-Marie Ljungberg, författare och frilansskribent

Kajsa Widegren, forskare, Göteborgs Universitet