Debatt: Det krisar inom SD – då vill de prata om min slöja

Sverigedemokraterna borde just nu vara fullt upptagna med att hantera de senaste veckornas allvarliga avslöjanden. För hur många skandaler tål egentligen ett parti?

Först ut hade vi flygbladsskandalen, där SD-politikern Stina Isaksson delade ut flygblad som misstänkliggjorde socialtjänstens arbete och spred budskap som låg farligt nära konspirationsteorier. 

Flygbladen som spreds på bland annat arabiska och somaliska, uppmanade människor att ”sätta stopp för att socialtjänsten omhändertar era barn”. 

Sedan kom nästa avslöjande, denna gång från Kalla fakta. De avslöjade att Sverigedemokraterna under flera år använt offentliga medel för att finansiera interna fester och andra privata aktiviteter. 

Samtidigt framkom uppgifter om att Jimmie Åkessons privata bolag sålt 80 000 böcker till partiets dotterbolag och fått betalt med skattemedel. Tre oberoende experter beskrev detta som korruption. 

Dessutom har Åkesson inte anmält till riksdagen att han sitter i styrelsen för ett fastighetsbolag, trots att han enligt regelverket är skyldig att redovisa sådana uppdrag.

Som om det inte vore nog tvingades en SD-ledamot lämna sitt uppdrag efter att ha blivit föremål för en utredning om barnpornografibrott.

Religionsfrihet är också en grundpelare i vårt demokratiska samhälle. Kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar är en annan.

Sammantaget är det svårt att förstå hur SD ens hinner med att prata om något annat. För visst måste det vara kris i partihögkvarteret just nu.

Hur många skandaler klarar ett parti innan väljarna får nog? Hur många gånger kan man förklara bort misstankar om korruption, ekonomiska oegentligheter och allvarliga brottsmisstankar inom de egna leden?

Troligen inte hur många gånger som helst. Och det är här SD gör det som partiet alltid gör när det blåser hårt: man riktar strålkastarljuset mot muslimer.

Det är därför knappast en slump att partiets talesperson i jämställdhets- och hedersfrågor, Sara Gille, nyligen gick ut med förslaget att förbjuda hijab på allmänna platser. Ambitionen är ett totalförbud mot det som SD kallar ”islamistiska plagg”, uppger hon.

Om ett sådant förslag skulle bli verklighet skulle Sverige bli ett av de mest långtgående länderna i Europa när det gäller att begränsa muslimska kvinnors rätt att själva välja sin klädsel.

För vissa väljare låter det kanske lockande. Men när staten börjar bestämma hur kvinnor ska klä sig har vi tagit ett steg in på en mycket farlig väg. Skillnaden mellan att tvinga kvinnor att bära vissa plagg och att förbjuda dem att bära vissa plagg är – ingen. I båda fallen är det någon annan som anser sig ha rätt att bestämma över kvinnors kroppar.

Religionsfrihet är också en grundpelare i vårt demokratiska samhälle. Kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar är en annan. Den rätten kan inte bara gälla vissa kvinnor och upphöra att gälla andra. 

Och detta vet SD. För samtidigt som skandalerna avlöser varandra försöker partiet inta rollen som moralisk väktare och förmyndare över muslimska kvinnors kroppar, och det är inte trovärdigt. 

Det är därför svårt att inte se SD utspel som ännu ett försök att flytta fokus från partiets egna problem. Och därför får vi inte låta oss distraheras av ännu ett utspel som bygger på SD gamla rasism och välbekanta fixering vid muslimer.

Valet närmar sig. Och jag vägrar acceptera att kvinnors kroppar används som politiska rökridåer för att dölja korruption, skandaler och allvarliga brott mot barn. 

Jag accepterar dessutom inte att jag, som 39-årig, välutbildad och Sverigefödd kvinna, ska låta staten diktera hur jag ska se ut när jag lämnar mitt hem. Det är ovärdigt ett demokratiskt styrt land.