Debatt: Det som händer med S saknar motstycke i partiets historia

Jag är född och uppväxt i den svenska arbetarrörelsen. Liksom många med mig. Mina föräldrar, precis som deras föräldrar och deras föräldrars föräldrar, var alla delaktiga och drivande i det socialdemokratiska projektet som i hög grad format Sverige sedan 1900-talets början. 

De vigde sina liv åt den svenska arbetarrörelsen, på alla plan. All deras tid och engagemang, deras privata umgängeskrets och vänner, ständiga lokala evenemang, körer, möten, marknader, demonstrationer, till och med vilka affärer de handlade i eller vilka serietidningar de köpte. Deras livsval utgjordes av den gemensamma kampen för ett bättre, mer jämlikt och solidariskt samhälle, i arbetarrörelsens namn. Jag minns inget annat. Mamma satt i fullmäktige när jag började på dagis och när jag flyttade hemifrån var hon Gotlands första kvinnliga kommunalråd. 

Den överlägset viktigaste drivkraften för den rörelse jag växte upp i, hela deras identitet, var övertygelsen om att de kämpade för rättvisa, för solidaritet och för alla människors rätt till frihet och människovärde. Inget i min släkthistoria har återberättats med större stolthet än att min gammelmorfar stod allra högst upp på nazisternas dödslista under kriget. Inga värden betydde mer. Och det gällde alla delar av livet.

Så klart drev partiet genom åren en annan, mer pragmatisk linje än vad många ville. Och nu i efterhand vet vi dessutom att medlemmarna mer än en gång gaslightades om partilinjer som stred mot partiets värderingar. Men rörelsens gräsrötter skulle aldrig vackla i tron på att den svenska socialdemokratin stod på de svagas sida. 

Förrän nu. 

I en debattartikel i Expressen försökte Magdalena Andersson så tydligt det bara går slå fast att en socialdemokratisk regering efter nästa val inte på något avgörande sätt kommer att rucka på den nuvarande linjen i frågor som rör invandring till Sverige. 

Detta efter fyra år av den mest drakoniska, högerpopulistiska och öppet främlingsfientliga regeringspolitiken Sverige någonsin har upplevt. Tvärtom, säger Andersson, är det socialdemokratins förtjänst att Sverige idag har den mest repressiva migrationspolitiken i modern tid. 

Vi har bara upplevt två valrörelser sedan ledande socialdemokrater, inklusive Magdalena Andersson själv, klassade Sverigedemokraterna som ett nyfascistiskt parti. Nu går hon till val på samma politik, samhällsanalys och problemformulering som ”nyfascisterna”, med den enda uttalade skillnaden att det som lett partiet dit inte är rasismen som hos SD, utan ”förnuftet”. 

Ingen, och jag menar verkligen ingen, kommer att köpa det.

Det vi nu ser hända med det socialdemokratiska partiet saknar motstycke i partiets historia. Det har skett tvära kast tidigare. Men de har ofta föregåtts av grundliga debatter och studiecirklar, som inför EG/EU-omröstningen, eller tydligt beskrivits som ett nödvändigt ont och varit temporära, som när partiet övergav enprocentsmålet för biståndet på 90-talet.

Mitt hjärta brister när jag tänker på hur mina föräldrars något mer fogsamma generation måste känna när ett helt livs politiska engagemang och värderingar fullständigt pulvriseras av valstrateger och partiledning.

Detta är något annorlunda. Under parollen ”En ny riktning för Sverige” men som uppenbart mest är en ”Ny riktning för socialdemokratin”, cementeras nu de ”tillfälliga” restriktiva åtgärder som plötsligt infördes 2015 i vad som bara kan beskrivas som den politiska historiens våldsammaste lappkast. 

Men de presenteras inte längre som ett ”nödvändigt ont”, utan som en ny socialdemokratisk politik byggd på en ny socialdemokratisk samhällsanalys. En politik som partistyrelsen presenterar med stolthet. Men som av gräsrötterna tas emot med magont och skamkänslor.

Att tävla med Sverigedemokraterna och Moderaterna om den minst humana migrationspolitiken går tvärt emot precis allt det som samlade, inspirerade och höll ihop arbetarrörelsen under hela 1900-talet. 

Den svenska arbetarrörelsen kommer aldrig bli densamma igen. 

För den demokratiska socialismen har nationsgränser aldrig varit avgörande för människovärdet. Människors ursprung har aldrig avgjort deras betydelse för vårt land. Den rörelse som jag växte upp i, de människor som gett sina liv åt socialdemokratin, alla de medlemmar som fortfarande ägnar kvällar och helger åt möten, representantskap, studiecirklar, dörrknackningar och torgmöten i socialdemokratins namn förtjänar så mycket bättre än att se sitt parti plötsligt bli sin raka motsats. 

Jag vågar inte ens tänka på vad min morfarsfars generations sossar skulle ha gjort i en liknande situation. Och mitt hjärta brister när jag tänker på hur mina föräldrars något mer fogsamma generation måste känna när ett helt livs politiska engagemang och värderingar fullständigt pulvriseras av valstrateger och partiledning i deras egen rörelse.

Den svenska arbetarrörelsen kommer aldrig bli densamma igen. Få saker smärtar mig mer.