Debatt. .

2015-06-09 08:24
Ett av de reklambudskap som rullade på SL:s bussar i förra årets valrörelse. Bild: Hasse Holmberg/TT
Ett av de reklambudskap som rullade på SL:s bussar i förra årets valrörelse.

Därför vägrade vi köra bussarna med SD:s rasistiska reklam

Vi accepterar inte att vårt handlingsutrymme att protestera mot rasism och fascism ständigt inskränks. Därför vägrade vi köra bussarna med rasistisk reklam, skriver Syndikalistiska Bussarbetarsektionen i Stockholm.

I augusti förra året fick vi i uppdrag att köra runt med reklam för Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik. Vi accepterade inte detta eftersom många av oss bussförare och många av våra passagerare är människor som inte är välkomna i SD:s Sverige. Dessutom skulle det förargelseväckande budskapet innebära en säkerhetsrisk för oss förare. Vi vägrade köra bussarna och satte dem i facklig blockad.

Många verkar tycka att det bästa man kan göra mot rasism, är att inte göra något alls. Politiker och opinionsbildare upprepar att vi måste erbjuda rasisterna samma spelregler som demokratiska partier och organisationer. Det heter att vi ska bemöta deras argument och att de ska få visa sitt sanna ansikte när de sitter i riksdagen. Sällan får vi höra att det är vår plikt att engagera oss och protestera mot dem som aldrig skulle respektera våra rättigheter om de tilläts ha makten, eller att vi har rätt vägra att hjälpa till att föra deras människofientliga agenda framåt. Det har blivit motigt att vara antirasist. Utrymmet har blivit mindre för oss som tycker att alla människor är lika värda.

På antirasister ställs det krav på gott uppförande och att vi agerar efter mängder av regler medan rasisterna får frikort att säga i princip vad som helst så länge de anstränger sig lite för att klä sitt hat i ord som inte direkt kan dömas som hets mot folkgrupp. De får vara med överallt så länge de gamla nazisterna klär sig i kavaj eller i varje fall lämnar uniformen hemma.

Vad tjänar alla dessa eftergifter till? När och hur ska vi stoppa rasismen? Vad är det vi kommer att få istället när samhället slår ner på de som buar ut rasisterna på gatorna för att det stör mötesfriheten? Vad är det vi uppnår när vi bjuder in rasister i varje debatt med hänvisning till yttrandefriheten och öppnar annonsplatser för dem så att de kan sprida sitt hat?

Hur främjas det antirasistiska arbetet av att rasisterna inte ens förvägras de högsta posterna i parlamentet? Från att inte vara välkomna i något sammanhang har Sverigedemokraterna firat seger efter seger. Först blev de några man ”ska ta debatten med”. Nu är de några som det ska ”föras dialog med”.

Strax runt hörnet ligger det stora priset för rasisterna – samarbete och därmed fullständig etablering och normalisering av rasistisk politik. Alla dessa eftergifter har sitt ursprung i den liberala ideologin där förnuftet står i centrum och det därför finns en tro på att man kan väcka förnuftet hos de främlingsfientliga. Man tror att det går att utbilda bort rasism. Men rasism, fascism och nazism grundar sig inte i förnuft. De grundar sig i våra känslor, närmare bestämt hat och rädsla. Rasister kommer aldrig att låta sig talas tillrätta. Att vara fascist eller nazist är ett djupt känslomässigt engagemang, inte ett rationellt val som blivit lite fel.

Rasismen har dock en svaghet. Det är jobbigt att vara rasist när allt bär en emot. Rasism är en medgångsideologi. Så länge vi väljer att göra det svårt för dem vid varje vägskäl så hjälper vi till att stävja rasismen. Så länge vi gör det lättare för dem kommer de att växa. Vi accepterar inte att vårt handlingsutrymme att protestera mot rasism och fascism ständigt inskränks. Det var därför vi valde att agera genom att vägra köra bussarna med rasistisk reklam.

Vi bussförare är en yrkesgrupp som redan är utsatta för hot. Det behövs inte fler källor till konflikt. Vi ansåg att SD-reklamen innebar en fara för de personer som rörde sig runt bussarna ute i trafiken för att riva ner reklamen. Vi ansåg också att det var fel gentemot oss förare och fel gentemot de vi ska köra att bära fram det rasistiska budskapet. Ett mindre antal turer ställdes in till följd av vår blockad.

Keolis, som är arbetsköpare för de berörda medlemmarna, har nu valt att stämma vår fackklubb på hundra tusen kronor plus rättegångskostnader. Företaget har en annan tolkning än vår av vad lagen säger om varselplikt och menar att vi borde varslat om blockaden tidigare. Det känns som ett cyniskt skämt med tanke på att det krävdes grävande journalistik från Dagens ETC för att vi förare, bara tre dagar innan reklamen kom på plats, överhuvudtaget skulle få veta att detta skulle ske.

Vad säger detta oss? Jo, att det är viktigare att slå ned på bråkstakar som vägrar att rätta sig i leden, än att förvägra rasister annonsplatser. Det verkar också vara viktigare att lära oberoende fackföreningar vem som bestämmer, än att leva efter företagets egna värdegrund.

Vi har alla alltid ett val. SLs ledning kunde ha valt att inte ha någon rasistisk propaganda och ersatt det med i princip vad som helst. De hade kanske brutit mot någon regel och kanske skulle de förlorat intäkter, men de hade ett val.

Keolis kunde ha hänvisat till sin värdegrund och sagt att de tog beslutet att stoppa reklamen med respekt för sina medarbetare. De skulle kanske blivit belagda med ett vite, men de hade ett val.

Kommunal kunde ha vidtagit åtgärder utöver ett symboliskt skyddsstopp som hävdas omgående, om de vågat tumma på fredsplikten eller kringgått den genom att obstruera, maska eller annat. De skulle kanske blivit stämda, men de hade ett val.

Kanske hade någon av dessa aktörer till och med hyllats om de visat civilkurage nog att säga att den rasistiska reklamen inte var okej. Tyvärr får vi aldrig veta, för ingen gjorde något. Ingen politiker, företagsledning eller LO-instans sa att nog är nog. Ingen gjorde något den här gången heller.

Vi tar Keolis stämning med jämnmod. Vi som haft kamrater som blivit mördade eller misshandlade halvt till döds för att de agerade mot rasism vet vad det kan kosta. Men vi har gjort vårt val. Vi har uppfyllt våra samvetens krav på oss själva. Vi kan se oss själva i spegeln och se våra barn i ögonen. Vi backade inte den här gången, och kommer aldrig att backa för rasister i framtiden heller.