Debatt. .

2015-08-12 03:00

Därför befriade vi grisarna Selma och Louise

Många tänker att veganer och djurrättsaktivister är extrema. Men egentligen bygger djurrättstanken på den minst extrema av alla etiska principer: vi bör undvika att skada och döda andra, skriver Staffan Andersson från aktivistgruppen Tomma burar.

För en vecka sedan tog vi oss in på en grisfarm i Västmanland och räddade två grisar från en säker död. Efteråt kördes grisarna, som gavs namnen Selma och Louise, till ett kärleksfullt hem. Att få se grisarna böka i jord, mysa i gräs och plaska i vatten för första gången var en obeskrivlig upplevelse. Dagen efter satt några av oss i polisförhör misstänkta för stöld. Vi kände oss allt annat än skyldiga.

Några dagar senare simmade vi ut till en fiskodling i Uppland och befriade en lax som vi kallar Justina. Ett liv som lax i ett nät tillsammans med tusentals andra laxar är en fasansfull tillvaro. Laxar är ensamlevande djur som kan simma upp till trettio kilometer varje dag.

Vi är öppna med våra identiteter, handlingar och motiv. Syftet med aktionerna är att utmana föreställningen att djur kan ägas, säljas och stjälas. De är, precis som vi, levande, kännande individer med intressen och behov. De existerar i världen för sin egen skull, inte för människor.

Föreställ dig att inga djurindustrier finns. Vi lever på en helt vegetarisk kost och klär oss i material som inte kommer från djur. Det är alltså ett samhälle som inte utnyttjar djur och som inte ser djurs kroppar som resurser. Om någon då skulle föreslå att vi borde föda upp, frihetsberöva och döda sextio miljarder landlevande djur varje år för att framställa produkter som ingen behöver skulle den personen framstå som vansinnig.

Ändå tänker många att veganer och djurrättsaktivister är extrema. Så tänkte vi själva tidigare, men egentligen bygger djurrättstanken på den minst extrema av alla etiska principer: vi bör undvika att skada och döda andra. Att vi gör oss blinda för djurens intressen och döva för deras rop är en av vår tids största moraliska katastrofer.

Som barn får vi lära oss att människan har en närmast naturgiven rätt att utnyttja och döda andra djur. Vi säger ”människor är människor och djur är djur”. Men vår arttillhörighet i sig ger oss inte rätt att skada och döda individer som tillhör andra arter. Det är speciesism, diskriminering på grund av art, och speciesism måste bekämpas av samma anledning som rasism och sexism måste bekämpas. I ett anständigt samhälle utsätts ingen individ, oavsett art, för godtyckligt förtryck.  

Den polska socialisten Rosa Luxemburg är en av många som har dragit paralleller mellan förtryck av människor och förtryck av ickemänskliga djur. När hon var fängslad för sitt politiska engagemang såg hon genom cellfönstret en utmattad oxe som stod fastspänd framför en vagn. I ett brev skrev hon: ”Åh, min stackars oxe, min stackars, älskade broder, vi står båda här vanmäktiga och stumma och är förenade blott i smärta, i vanmakt, i längtan.”

Tomma burars aktioner är handgripliga och uppseendeväckande men din insats för att tömma burarna är minst lika betydelsefull. Du kan ta ställning för ett samhälle utan våld mot djur. Du kan bli vegan och engagera dig för djuren. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle som präglas av medkänsla och respekt för alla medvetna varelser.

 

Staffan Andersson 
Djurrättsaktivist och medlem i Tomma burar