Debatt: Lägsta pris betalas i form av sämre säkerhet

Sedan drygt 25 år har kollektivtrafiken i Storstockholm varit ett experiment i upphandling. Vinnarna är ofta utländska företag. Förlorarna är vi som arbetar i kollektivtrafiken, vi som reser i den, och vi skattebetalare vars gemensamma medel försvinner ur landet i stället för att återinvesteras.

Det billigaste anbudet vinner, och det är personalen man sparar på. När allt färre ska göra mer, på kortare tid, märks det i tuffare scheman, indragna pauser och en arbetsmiljö pressad till det yttersta. När marginalerna bantas bort riskerar det som vinns i tid att förloras i säkerhet.

Inom spårtrafiken har frågan blivit särskilt tydlig. Den fackliga branschorganisationen Seko spårtrafik har länge varnat för konsekvenserna av nedbemanning. 

När ombordpersonal försvinner läggs fler och mer komplexa arbetsuppgifter på föraren, samtidigt som tekniska lösningar som kameror inte ger tillräcklig kontroll. Flera allvarliga incidenter visar att riskerna är högst reella. En utveckling mot ensambemanning hotar inte bara arbetsmiljön, den riskerar att sänka säkerheten i hela järnvägssystemet.

Ett bokslut över ett kvarts sekel med upphandlad kollektivtrafik landar i pressade villkor, minskad bemanning och en verksamhet där kostnad ofta väger tyngre än långsiktighet och kvalitet.

Genom åren har olika aktörer avlöst varandra i driften. Engelska och franska bolag, tyska, kinesiska och finska statliga företag. För dessa aktörer är kollektivtrafiken en marknad snarare än en samhällsbärande funktion.

Det är en logik vi känner igen från andra branscher, där kostnadsjakt och konkurrens pressar villkor och kvalitet. Den här utvecklingen väcker en viktig fråga: Varför finns det ett så tydligt motstånd mot att låta den svenska offentliga sektorn driva samma verksamhet?

Det finns en politisk konflikt om hur kollektivtrafiken ska styras. Vänsterpartiet i regionen har länge drivit på för att inte bara lägsta pris ska avgöra i upphandlingar. I stället har krav lyfts på att även personalens villkor, arbetsmiljö och kvalitet ska väga tungt.

Det är en utveckling som också börjar märkas i praktiken. Ambulansen har tagits tillbaka i egen regi, och beslut finns om att busstrafiken i Upplands Väsby och Sigtuna ska följa efter 2029. Regionen har också hävt ett avtal i tunnelbaneutbyggnaden efter allvarlig kritik mot arbetsmiljön.

Ett bokslut över ett kvarts sekel med upphandlad kollektivtrafik landar i pressade villkor, minskad bemanning och en verksamhet där kostnad ofta väger tyngre än långsiktighet och kvalitet. Vi menar att det är dags att ta nästa steg – från att justera modellen till att på allvar ifrågasätta den.

Under den senaste mandatperioden har verksamhet tagits tillbaka i offentlig regi. Men så länge modellen bygger på konkurrens om lägsta pris kommer problemen att bestå.

En kollektivtrafik som fungerar kräver lägre biljettpriser, bättre arbetsvillkor och drift i egen regi, där bemanning och säkerhet inte pressas tillbaka av jakten på lägsta pris.