I Tidöland bor inga människor – bara angivare

Vad händer med ett land om människor hellre föder barn hemma än söker sig till BB, eftersom staten känns närvarande även i väntrummet? Ett land där föräldrar lär sina barn att inte säga för mycket till vuxna bakom receptioner eller i uniform? Där frågan om personnummer besvaras allt tystare? Det är så tillit bryts ned, och det är precis det vi i Sverige nu håller på att normalisera.

Den 15 juni väntas riksdagen rösta om den lag som kommit att kallas angiverilagen – förslaget som kan tvinga offentliganställda att rapportera människor utan uppehållstillstånd till myndigheter.

Det mest obehagliga är inte längre bara lagen i sig, utan hur snabbt tanken bakom den blivit normaliserad. För bara några år sedan betraktades det som politisk extremism att göra undersköterskor, lärare och psykologer till delar av statens kontrollapparat. Nu reduceras frågan till administrativ finjustering.

Vilka yrkesgrupper ska ange människor, och vilka ska undantas? Politiker pekar stolt på att vård, skola och socialtjänst kanske slipper. Kanske. Som om vi borde känna lättnad över att staten eventuellt avstår från att göra vissa offentliganställda till informatörer.

Budskapet från Tidöpartierna är brutalt. Du är inte först och främst en människa i behov av hjälp. Du är en risk som ska identifieras. Ett problem som måste åtgärdas. En främmande kropp. Ett utvisningsbeslut i förnekelse.

Rädslan fungerar redan nu. Sjuksköterskor hos Röda Korset rapporterar att papperslösa i allt större utsträckning undviker offentlig vård trots att lagen ännu inte trätt i kraft. Barn hålls hemma med feber. Symptomen tystas ned. Människor väntar längre innan de söker hjälp.

Syftet är inte bara att hitta människor. Syftet är att skrämma dem.

Den gravida kvinnan tänker: ”Om jag åker till BB – vem registrerar mig då?” Pappan i väntrummet svarar lågmält när receptionisten frågar om personnummer samtidigt som barnet bredvid honom kippar efter luft. Människor med tuberkulossymptom stannar hemma tills smittan blivit allas problem.

Det är detta regeringen håller på att skapa, det vill säga ett samhälle där människor lär sig att frukta det offentliga. Och det mest cyniska är att politikerna vet exakt vad de gör. Syftet är inte bara att hitta människor. Syftet är att skrämma dem. Att göra livet så osäkert att människor försvinner själva. Rädslan är själva metoden.

Det är dags för oss att stanna upp och fråga oss själva vilket Sverige vi faktiskt vill leva i. För vad händer med ett samhälle där barn lär sig att vårdcentralen inte längre är en trygg plats? Vad händer när människor börjar undvika vaccinationer och mödravård därför att staten gjort hjälpen villkorad? Vad händer med tilliten när barnmorskan inte längre bara är barnmorska – utan också en potentiell kontrollant?

Misstänksamhet håller på att göras till medborgardygd och angiveri blir till samhällsplikt.

Vi läkarstudenter lägger oss inte i exakt vilken migrationspolitik regeringen borde föra. Men gränskontroller är polisens ansvar – inte barnmorskans, läkarens eller receptionisten på akutens.

Ett samhälle som inte längre klarar att skilja mellan migrationskontroll och cancerbehandling har börjat förlora något större än proportioner. Det har börjat förlora sin mänsklighet.

Skrota hela angiverilagen. Låt polisen sköta gränserna. Låt vården få vara vård. I vårt Sverige bor människor. Inte angivare.