Debatt: Alliansfriheten skrotas med värdlandsavtalet

1994 ingick Sverige ett partnerskapsavtal med Nato. Detta partnerskap har sedan successivt utvecklats och fördjupats, framför allt genom gemensam övningsverksamhet, men även genom att Sverige, som bekant, deltagit i militära operationer under Natobefäl i Kosovo, Afghanistan och Libyen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Nu vill regeringen ytterligare utöka samarbetet genom att ingå ett så kallat värdlandsstödsavtal med Nato. Regeringen undertecknade redan den 4 september 2014 ett sådant avtal och föreslår nu att riksdagen, genom beslut den 25 maj i år, ratificerar avtalet. Underlaget för riksdagens beslut utgörs av regeringens proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd, som i sin tur bygger på den s.k. inriktningspropositionen, Sveriges försvar 2016-2020 (prop. 2014/15:109), vilken behandlades av riksdagen i juni 2015.

I den nu aktuella propositionen beskrivs värdlandsstödsavtalet som följer:

”Med värdlandsstöd menas de praktiska förberedelser som krävs för att ett utländskt förband ska kunna verka på svenskt territorium. Det handlar om att Sverige, som värdland, ska kunna lämna effektivt stöd till utländska aktörer när de på inbjudan av Sverige befinner sig på svenskt territorium för att t.ex. öva eller genomföra operationer eller annan militär verksamhet vid kriser eller konflikter i Sverige eller närområdet. (…) Genom (…) värdlandsstödsavtalet etableras således ett ramregelverk som underlättar och ökar förutsättningarna att effektivt kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller väpnad konflikt i Sverige eller i närområdet” (prop. 2015/16:152 s. 30).

Som var och en kan se är det fråga om långtgående förpliktelser som Sverige genom avtalet tar på sig. Ytterst kan det vara fråga om att Sveriges territorium kommer att tjäna som ett militärt brohuvud österut.

Men vad innebär det för den militära alliansfriheten om man förklarar sig villig att uppträda som värdland för militäralliansen Nato? Blir inte alliansfriheten då bara en läpparnas bekännelse?

Frågan är befogad eftersom alliansfriheten både har en stark folklig förankring och har tjänat Sverige väl under långt tid. Men framför allt för att regeringen i sin proposition deklarerar att den militära alliansfriheten alltjämt ligger fast.

Det finns således anledning att aningen närmare granska regeringens argumentation och hur värdlandsstödsavtalet förhåller sig till den militära alliansfriheten.

I den ovan nämnda inriktningspropositionen var regeringen tydlig med sin uppfattning att den säkerhetspolitiska situationen i Europa försämrats till följd av den ryska aggressionen mot Ukraina och att det var till följd av den som den svenska försvarsförmågan borde stärkas samt att Sveriges bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten borde fördjupas (prop. 2014/15:109 s. 46). Men i den nu föreliggande propositionen om värdlandsstödsavtalet nämns inte längre den ryska aggressionen med ett enda ord. Regeringen hänvisar visserligen till inriktningspropositionen och det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa, men skälen för att Sverige ska ingå värdlandsstödsavtalet med Nato är inte längre den ryska aggressionen utan istället något så obskyrt som den svenska solidaritetsförklaringen.

Denna solidaritetsförklaring, som antogs av riksdagen den 16 juni 2009, har följande lydelse: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat (EU-) medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.”

Denna solidaritetsförklaring är helt och hållet självpåtagen och ensidig från Sveriges sida. De länder den inkluderar har inte gjort några motsvarande åtaganden. Såväl informationen som den mediala uppmärksamheten kring den får anses ha varit högst begränsad. Troligtvis är det få av landets medborgare som över huvud taget känner till den, i alla fall om man jämför med den folkliga medvetenheten som finns kring den militära alliansfriheten. Trots det hävdar regeringen nu att denna solidaritetsförklaring fordrar att Sverige, för att ”kunna ge och ta emot militärt stöd”, ingår värdlandsstödsavtalet med Nato.

Som bevekelsegrund för att ta på sig så långtgående förpliktelser som värdlandsstödsavtalet innebär är den minst sagt svag.

Hade regeringen däremot motiverat behovet av avtalet och dess ytterligare närmande till Nato med Rysslands aggression mot Ukraina hade det inte varit mycket att säga. Det är onekligen en ståndpunkt man – rätt eller fel – kan inta och argumentera för. Men problemet är att regeringen inte kan motivera behovet av avtalet med det eftersom det av propositionen uttryckligen framgår att den svenska militära alliansfriheten ligger fast. Och ingår man avtal med en militärallians för att värja sig mot ett befarat militärt hot kan man knappast samtidigt påstå sig vara militärt alliansfri. Men genom att hänga upp det hela på en sådan svävande principdeklaration som solidaritetsförklaringen anser sig regeringen uppenbarligen kunna runda problemet med den militära alliansfriheten.

Det lilla som regeringen pliktskyldigt ändå säger om värdlandsstödsavtalets förhållande till den militära alliansfriheten – och det enbart på grund av att frågan rests i de spontana yttranden som inkommit under promemorians remittering – är att det inte står i strid med den militära alliansfriheten eftersom avtalet ”inte innehåller några försvarspolitiska förpliktelser, eller andra typer av säkerhetspolitiska garantier”.

Fast frågan är om regeringen på allvar ens övervägt problematiken, för i samma andetag uppger den att ingåendet av värdlandsstödsavtalet enbart är ”ett led i genomförandet av Sveriges säkerhetspolitiska inriktning”.

Alltså: för att kunna förbli militärt alliansfria måste vi ingå värdlandsstödsavtalet med militäralliansen Nato.

Gör experimentet. Gå tillbaka till det inledande citatet om värdlandsstödsavtalets innebörd och försök sedan för er själva jämka samman det med begreppet militär alliansfrihet.

Var och en kan se att det inte är möjligt.

Regeringen gör i sin proposition också ett stort nummer av att värdlandsstödsavtalet bygger på frivillighet och att det i varje enskilt fall krävs en inbjudan från Sverige för att Nato ska få stationera och verka med sina trupper i landet. Men frågan man måste ställa sig är om en regering som har en sådan syn på den militära alliansfriheten som redogjorts för ovan verkligen kommer att säga nej om Nato ber om att bli inbjudna till svenskt territorium.

I övrigt framställer regeringen värdlandsavtalet som en ren teknikalitet. Det ska bli enklare att öva tillsammans med Natoländer. Det ska bli mindre administration. Mindre papper att fylla i för behöriga tjänstemän. Det framförs även – till synes på fullt allvar – att den nuvarande, myckna administrationen annars riskerar att medföra att Sverige i framtiden avstår från välbehövliga militärövningar.

Det är med andra ord ett ytterst grumligt dokument som kommer att ligga till grund för riksdagens beslut den 25 maj. Särskilt illavarslande är detta då riksdagens eventuella antagande av propositionen med största sannolikhet innebär ett definitivt övergivande av den svenska militära alliansfriheten.