Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Alla måste kunna ha råd att bo där man arbetar

Bild: Bild: Pär Olsson/SvD/TT

Dagens ETC.

Alla måste ha råd att bo i staden de arbetar i – oavsett yrke. Därför behövs det bostäder för olika plånböcker så att det finns marginal att handla mat, busskort och kläder. Ingen ska behöva spendera merparten av sin inkomst på boende. Det är inte radikalt eller extremt, utan handlar om grundläggande mänskliga rättigheter.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Om man har följt bostadsdebatten har man säkert hört uttrycket ”rättighet eller handelsvara”. Det är ett retoriskt grepp för att visa på värdeförskjutningen där bostaden tidigare setts som det offentligas ansvar att tillhandahålla medborgarna men nu är individens problem att lösa. Det handlar inte om att bostaden ska upphöra som handelsvara utan att bostaden har gått från att vara en del av infrastrukturen till att vara en enskild angelägenhet.

Många människor har ekonomi att lösa bostadssituationen på egen hand genom att köpa en bostad eller bor och arbetar på ett ställe där ett hyreskontrakt går att få tag på. Men så länge arbetstillfällena finns i orter med bostadsbrist och så länge inkomstklyftan mellan yrken är stor, kommer vi att behöva billiga bostäder som inte kräver stora sparkapital för att komma över. 

Många unga har idag osäkra och tillfälliga anställningsformer samtidigt som andrahandsmarknadens höga hyror gör det omöjligt för många att ha ett tillräckligt bosparande. Det är tydligt att hyresbostäder ger en unik möjlighet till bostäder för personer som inte har möjlighet eller intresse av att köpa en bostad. 

Tyvärr finns det idag en brist på hyresrätter i många delar av landet vilket gör att denna möjlighet inte nyttjas till sin fulla potential. 

 

Ett förslag till lösning som hörs allt oftare i debatten är att implementera marknadshyror, vilket regeringen nu ämnar införa i nyproduktion. Argumentationen baseras på att intresset för att bygga hyresrätter skulle öka, då marknaden blir mer lukrativ när hyran inte behöver begränsas av hyresregleringar. Men eftersom bostadsbyggandet begränsas av kommunens planmonopol och politiska intentioner, kommer inte heller antalet hyresfastigheter automatiskt att öka. Utbudet av bostäder kan heller inte svara upp mot efterfrågan på samma omedelbara sätt som andra varor på grund av planprocesser, överklagande och byggtid.

Kommuner som styrs av politiska ambitioner att locka till sig höginkomsttagare har med marknadshyror ytterligare incitament att begränsa byggandet av hyresrätter för att kunna hålla uppe hyrorna i nyproduktionen enligt marknadens principer om utbud och efterfrågan. På så vis kan kommuner ägna sig åt ”social dumping” där kringliggande kommuner som tar sitt bostadsförsörjningsansvar får ombesörja ekonomiskt svagare personer med bostäder. 

 

Hyresmarknaden har flera problem idag, som en tydlig insider/outsider-problematik där insiders bor billigt och är obenägna att säga upp sina hyreskontrakt även om de inte längre behöver lägenheterna. De negativa aspekterna förvärras dock av att det saknas en social bostadspolitik. Om andelen hyresrätter med låg hyra konstant minskar, på grund av ombildningar och dyr nyproduktion, är det oundvikligt att det framstår som att bostadsmarknaden är riggad för att värna insiders intressen. 

Men alternativet med marknadshyra är värre. I förhållande till en hyresvärd är den boende maktlös på en oreglerad marknad, så länge alternativa utvägar saknas. När utbudet av tillgängliga hyresrätter är lågt, måste en hyresgäst gå med på hyresvärdens höga hyra eftersom alternativ, och därmed förhandlingsutrymme, saknas. 

 

Det är kommunernas ansvar att tillhandahålla boende för alla. När allmännyttan säljs ut förlorar också kommunerna makt där de verkligen kan påverka hyra och inkomstkrav. Allmännyttan ska inte verka som en kassako till kommunerna, utan bör fokusera på sitt ansvar att erbjuda bostäder till en rimlig kostnad. Om kommunerna ska kunna motivera sitt planmonopol måste de genast axla ansvaret som krävs i bostadsfrågan och sätta fart på byggandet av bostäder som alla kan ha råd med. 

Att stå upp för bostaden som mänsklig rättighet målas ibland upp som ett radikalt ställningstagande. Men det vi kämpar för är något oerhört rimligt – alla ska ha ett tryggt boende till en rimlig kostnad, inom ett rimligt avstånd till jobb, skola eller annan sysselsättning.

/////////////////////////////////////////////////////

Emma Ringqvist
Förbundsordförande Jagvillhabostad.nu

Therese Jonsson
Styrelseledamot Jagvillhabostad.nu

Adam Josefsson
Styrelseledamot Jagvillhabostad.nu