Debatt: Alla krafter behövs för att stoppa mäns våld mot kvinnor

Den 10 mars disputerade Sara Helmersson på Socialhögskolan vid Lunds universitet på avhandlingen: ”Mellan systerskap och behandling” om svensk kvinnojoursrörelse. Avhandlingen visar bland annat på skillnaden mellan offentlig förvaltning och kvinnojourer i synen på mäns våld mot kvinnor. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Medan kvinnojoursrörelsen traditionellt sett uppfattat mäns våld mot kvinnor som en av de yttersta formerna av patriarkal maktutövning, så talar behandlare och tjänstemän inom socialtjänst, och på så kallade kriscentrum, oftare om våldet som en dynamisk process mellan två ansvariga parter. Förövaren riskerar därför på dessa kriscentrum få ett frikort från ansvar för sina våldshandlingar vilket är djupt bekymmersamt.

En annan symptomatisk utveckling i kampen mot våldet är att man inom det offentliga samtalet allt oftare tenderar att tala om ”våld i nära relationer” istället för om mäns våld mot kvinnor. Jag ser det som ett symptom på att ansvaret för mäns våld i det offentliga samtalet allt mer kommit att förskjutas ut i ingenstans – trots att vi vet att våldet nästan uteslutande utövas av män mot kvinnor. 

Ett annat dilemma med den ökade professionaliseringen av arbetet mot mäns våld mot kvinnor, är att när allt mer av behandling och skydd av våldsutsatta förs över från ideella kvinnojourer till kommunal förvaltning fråntas kvinnojourerna ansvar. Därmed försvagas det opinionsbildande arbete som är en viktig del av kvinnojourernas verksamhet. De kommunala institutioner som jobbar mot mäns våld mot kvinnor driver sällan något mer omfattande opinionsbildande arbete och kan därför inte ersätta kvinnojourernas roll i det arbetet. 

Jag tror det är viktigt att man ser dessa problem när man nu diskuterar ansvarsfördelningen mellan kvinnojourer och offentlig förvaltning. Alla krafter behövs dock för att förhindra mäns våld mot kvinnor, såväl offentliga som ideella. De problem jag beskrivit ovan står inte i motsättning till att det offentliga tar ett större ansvar när det gäller finansieringen av arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Tvärtom. 

Resurserna till kvinnojourerna har ökat de senaste åren och det är bra. Men mer pengar måste till och resurserna behöver bli mer permanenta och långsiktiga istället för som idag i huvudsak projektbaserade. Förhoppningsvis kan arbetet med idéburet offentligt partnerskap (IOP) och den planerade Jämställdhetsmyndigheten bidra till den utvecklingen.