Debatt: Alla kan inte få jobb på farsans firma

Är alla liv verkligen lika mycket värda? I dag känns det verkligen inte som det. Jag bor i Länsmansgården på Hisingen, bara ett stenkast från Biskopsgården.

Man behöver inte vara ett geni för att se att samhället fullständigt skiter i oss som bor där ute. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I Länsmansgården var medelinkomsten 190 900 om året enligt statistik från Göteborgs stad 2014. För kvinnor i åldern 20–24 var medelinkomsten 102 300. Vi snackar alltså om vuxna kvinnor som får 5 000–7 000 i månaden.

Det ska vi kunna försörja oss på. Arbetslösheten är nästan 13 procent. Samtidigt ligger Sverige på en generell arbetslöshet på omkring 7 procent. Arbetslösheten är alltså nästan dubbelt så hög i Länsmansgården som i resten av Sverige. Hur kan det vara rättvist? 

Knappt 14 procent av oss som bor här studerar vidare på högskola eller universitet, för till skillnad från vad liberala debattörer hävdar så menar jag att alla inte alls kan studera vidare, även om man så skulle vilja.

Alla har inte de ekonomiska förutsättningarna, eller den ekonomiska tryggheten där man kan springa hem till sina föräldrar så fort det krisar. Bara 62,5 procent av oss röstade i valet och det är ju inte så himla svårt att förstå varför över en tredjedel väljer att inte rösta när ingenting verkar hända. Oavsett om det är sossar eller moderater som styr. 

Majoriteten av Göteborgs befolkning har det såhär. Inte så specifikt som i Länsmansgården kanske, men vi bor i hyresrätt, vi går till jobbet för att kunna försörja oss och sätter familjens bästa framför vårt eget. Vi förhåller oss till de resurser vi har, även om de skulle vara få. 

Samtidigt, i de rikare områdena, som Långedrag, är tjänar folk i snitt 573 500 om året. Störst är den för män i Långedrag, där medelinkomsten för män över 20 års ålder är 747 900 kronor om året. Hur kan detta vara rättvist? Hur kan det ens vara demokratiskt? 

I vissa områden som Länsmansgården, Biskopsgården, Bergsjön, Hammarkullen och Gårdsten får vi precis så vi klarar oss. Vi har inga val på det sättet att vi alltid måste förhålla oss till vår ekonomiska situation.

I de rikare områdena, däremot, där är det fritt fram att ta sabbatsår för att åka utomlands för att det är kul, där får man ett jobb på farsans företag, inte för att man på något sätt förtjänat det, utan för att man är släkt och det är också genom släkten som arvet sedan fortsätter nedåt. De behöver aldrig jobba för rikedomen de har fått. De behöver aldrig vara oroliga för ifall man inte klarar den där kursen på högskolan eller behöva vara på sin vakt hela tiden ifall man skulle bli inringd till jobbet med kort varsel. 

Nej, allas liv är inte lika mycket värda i dag. Göteborgs fem rikaste personer äger tillsammans 122 miljarder kronor. Samtidigt ökar fattigdomen. Hur kan det vara rättvist?