Manssamhället

Det finns idag en gemensam officiell politik i nästan alla länder, nämligen att ingen ska vara diskriminerad på grund av sitt kön. I praktiken innebär det att ingen kvinna ska bli diskriminerad på grund av sitt kön.

I de allra flesta fallen handlar könsdiskrimineringen om att kvinnor har det sämre. Det är extra tydligt vad gäller rika och fattiga.

Män är rikare än kvinnor. Kvinnor har sämre inkomster. Kvinnor har mindre förmögenheter.

Detta är i sig ett nederlag för varje parti och rörelse som säger sig stå för jämlikhet och vara mot könsdiskriminering.

Ännu värre är att utvecklingen under de senaste 40 åren gått åt fel håll. Könsskillnaderna har stagnerat eller ökat – inte minskat.

Som vi påpekat i tidigare kapitel innebär den borttagna förmögenhetsstatistiken att även skillnaden mellan män och kvinnor vad gäller förmögenhet blir svårare att se. Men när vi tittar på hur kapitalinkomsterna är fördelade mellan könen, så blir ändå bilden tydlig, se diagram 3.11.

Från att ha varit ett stort gap mellan könen vad gäller kapitalinkomster så har skillnaden accelererat ytterligare efter 2015. År 2022 var gapet hela 31 miljarder.

Detta är egentligen märkligt. Män lever ju kortare tid än kvinnor och kvinnor borde därmed rent statistiskt sett ha kunnat jämna ut det här genom arv mellan generationerna. Rika änkor borde minska könsdiskrimineringen statistiskt sett. I själva verket antyder statistiken att det finns en könsfördelning av arven också, på något sätt får män mer som arvtagare trots att våra arvslagar formellt sett är könsneutrala.

Men förmögenhetsfördelningen handlar också om att rika män i sina liv har positioner som gör att de enklare kan föröka sin förmögenhet än rika kvinnor. Vad gäller rikedom och makt över företag är könsdiskrimineringen helt enkelt bedövande.

Men även vad gäller ersättningen för arbete fortgår ojämlikheten.

Varför har kvinnor lägre lön?

I Sverige är samtliga partier, samtliga arbetsgivarorganisationer och samtliga fackföreningar eniga i att man ska ha lika lön för lika arbete. Men resultatet av denna samsyn har inte blivit att kvinnor kommit i fatt männen, se diagram 3.12.

Gapet har trots 35 år av uttalad feminism inom partierna och fackföreningsrörelserna inte försvunnit. Tvärtom är takten i jämlikhet vad gäller lönen så låg att det med nuvarande takt skulle ta minst 60 år för att få ett jämlikt samhälle vad gäller lönen.

Diagram 3.12 visar utvecklingen mellan könen i procent. Men eftersom inkomsterna stigit betyder även en något lägre procent att gapet mellan män och kvinnor i faktiska pengar ökar, se diagram 3.13.

2023 fattades det 86 300 kronor för att kvinnor skulle få samma lön som män. 2015 var det 74 700 kronor. 1995 var det 53 900 kr.

Man kan naturligtvis alltid diskutera hur snabbt jämlikhet ska skapas. Ska det ta ett år eller tio? Men kan man verkligen försvara att det ska ta 60 år att skapa lika arbetsinkomster?

Att kvinnors inkomster är så låga beror också på det faktum att kvinnor oftare arbetar deltid. Detta beror framför allt på krispolitiken och nedskärningar inom offentlig sektor. De stora offentliga arbetsgivarna inom stat och kommun har gjort om heltidsjobb till deltidsjobb. Kvinnodominerade branscher som butikskedjor har infört arbeten där antalet arbetstimmar inte bestäms i förväg utan den anställde rings in för inhopp utan trygg arbetsinkomst.

Detta blir självklart ett system av ökad ojämlikhet.

Till stor del handlar dagens deltider om ofrivillig deltid. Kvinnor vill jobba mer, men erbjuds bara deltid. Men även om kvinnornas löner räknas om till heltider, har kvinnor bara 83 procent av männens lön. Varför är det såhär?

Det enkla svaret är att ord som jämställdhet och lika lön bara är vackra ord som i praktiken inget betyder. Vill man vara elak kan man säga att vårt samhälle använder dessa ord för att slippa genomföra dem. Och varför skulle man inte vara elak?

Räknar vi på vad det skulle kosta om både den offentliga och den privata sektorn omgående införde lön som gav kvinnor samma arbetsinkomst som män, så blir summorna stora. För offentliga sektorn handlar det om 90 miljarder i ökade kostnader per år. För den privata sektorn stryk 105 miljarder.

Ett argument för orättvisan blir då att ”vi har inte råd”. Men det man egentligen säger då är att vi har råd att betala mer till män.

Könsperspektivet är lika viktigt som klassbakgrund när man diskuterar ojämlikheten i Sverige. De flesta frågor som gäller ”låginkomsttagare” och ”höginkomsttagare” innehåller i sig ett könsperspektiv.

Kvinnor är den stora gruppen låginkomsttagare. Det innebär att kvinnor har mindre råd med semester än män. Låginkomster är en klassfråga, men klassfrågan blir också en könsfråga.

Inget parti och ingen ekonom vågar på allvar ställa sig upp och hävda att orättvisorna är ”naturliga”. Så långt har vi kommit i den allmänna politiska diskussionen. Mycket få driver offentligt åsikten att kvinnor bör ha det sämre än män. Ändå fortsätter diskrimineringen. Orden om ”ökad jämställdhet” blir en dimridå för det som verkligen sker.