Finns det fattiga barn i Sverige?

Frågan kan tyckas märklig. Men för inte så länge sedan förnekade ansvariga politiker att de existerade. Rädda Barnen presenterade 2011 siffror om en ökad barnfattigdom i Sverige, ansvariga ministrar ville då inte diskutera påståendet. Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade att begreppet ”relativ fattigdom” inte var korrekt. Istället ville han diskutera barnfattigdom som en fråga om svält och utarmning. Och en sådan är ju inte utbredd i Sverige.

Det är sant att vi genom de utjämnande bidragssystemen i Sverige inte har svältande barn som ett problem. Alla har rätt till försörjningsstöd i Sverige.

Men fattigdom handlar för oss om något mycket mer än svält.

Det handlar om att man är låst i en social situation där brist på pengar gör att livet blir så ofritt att man har svårt att leva ”som andra barn”. Ett fattigt barn har inte råd att åka på skolresan, men heller inte råd att åka på semester eller syssla med idrott eller musik. Man har ofta sämre mat, sämre kläder och sämre studiemöjligheter. Ja, alla möjligheter blir lite mindre, allt blir… fattigare.

Att inte se det som ett politiskt problem tycker vi är lite märkligt. Speciellt som problemet växer. I Sverige kan man se barns ekonomiska förutsättningar genom att jämföra med medianinkomsten i samhället. Alltså den inkomst som ligger mitt i samhället. 2021 var det 340 000 kronor i disponibel inkomst, alltså de pengar hushållet hade att röra sig med efter skatt och bidrag.

Om en familj har mindre än 60 procent av den medianinkomsten kallas det för fattigdom. Andelen barn som lever i dessa förhållanden har onekligen växt.

År 1991 handlade det om 180 000 barn. År 2008 om 350 000 och år 2021 om 460 000 barn. Andelen barn som är fattiga har ökat från 8 procent 1991 till 18 procent år 2021.

Ett sätt att visa det är diagram 3.15, som handlar om hur många fattiga barn Sverige har fått sedan 1991.

Ett annat sätt att visa utvecklingen är att studera hur många rika barn Sverige har fått. Även här ökar antalet.

Om detta inte är ett politiskt problem har vi svårt att förstå vad som i så fall krävs för att politiken ska reagera. Kanske svårigheten att se problemet handlar om vilken grupp människor man själv träffar och umgås med.

Det är inte de rika barnens fel att det finns fattiga barn. Men det är de rika barnens föräldrars ovilja att se problemet (våra ministrar och rikspolitiker tillhör de rika hushållen i Sverige) som gör att barnfattigdomen faktiskt ökar.