Hur rik är varje svensk?

Om nu både nationen som helhet och även den offentliga sektorn är rik, så borde även vanliga medborgare vara relativt förmögna. Ändå är det mycket få som känner sig rika.

Är det då kanske sant som den socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt skrev för länge sedan när han menade att landets stora problem är att det finns alltför få miljonärer? Ja, på sätt och vis. Det är nämligen extremt få som är rika i Sverige. Fast å andra sidan är rikedomen hos dessa få väldigt stor.

För att hitta våra rika måste vi titta på förmögenhetsfördelningen i Sverige. Men då uppstår ett märkligt problem. När förmögenhetsskatten togs bort 2007 så togs också insamlingen av statistik på hur förmögenheten är fördelad i landet bort.

Det här har visat sig vara en viktig del i förändringen av svensk ekonomisk politik. Utan kunskap om hur utvecklingen förändras vad gäller förmögenheten så har debatten blivit sämre och politiska förslags effekter när det gäller förmögenheterna blir mer av gissningar än baserade på fakta. Därför har bland annat Riksbanken begärt att ny statistik ska samlas in, men förslaget motarbetas av näringslivets ägare, borgerliga opinionsbildare och regeringen.

Det här innebär att det vi vet är den fördelning som gällde 2007 och vi vet att förmögenheterna växt kraftigt sedan dess genom att både bostäder och börser stigit rejält i värde. Sverige har blivit ett allt mer ojämlikt land, det ser vi i inkomstfördelningar men också i att landet fått alltfler privata miljardärer.

Om vi därför visar förmögenhetens fördelning 2007 i ett diagram i 2022 års penningvärde så ser det ut såhär: 

Vi har delat in befolkningen i tio lika stora delar.

Den rikaste tiondelen hade 2007 nästan 5 000 miljarder i förmögenhet, medan de fattigaste var skyldiga 350 miljarder. Och de allra flesta hade ingen eller en mycket liten förmögenhet.

Det finns de som hävdar att denna fördelning är naturlig och bara speglar det faktum att människor är olika. Om vi gör ett tankeexperiment så hamnar vi i en helt galen värld. Låt oss säga att medellivslängden varierade på samma sätt som förmögenheterna varierade 2007.

Då skulle det se ut som i tabell 3.2.

En fjärdedel av befolkningen skulle dö långt innan de föddes. Å andra sidan skulle en tiondel leva i över 500 år. Så ser en ”naturlig” livsålder ut om man nu tycker att förmögenhetsskillnaderna i Sverige är ”naturliga”.

Ja, det är rent av mer absurt än så. Den rikaste procenten i Sverige skulle med en sådan ”åldersrättvisa” leva i 1 900 år. Det finns science fiction-författare och säkert några riktigt rika som drömmer om det där.

Men hittills har våra kroppar satt stopp för det.

Detta är naturligtvis en ren tankelek. Den viktiga lärdomen är att vara vaksam så fort någon kallar en utveckling naturlig eller självklar. Sanningen är att allt det vi människor gör med ekonomi, kultur och vårt samhälle också kan göras på andra sätt. Ett enkelt beslut kan fördubbla förmögenheterna hos några få. Ett annat beslut kan öka inkomsterna hos miljoner löntagare. Det är inte naturen som bestämmer det. Utan vi tillsammans.

I förmögenheter ingår allt det som en person äger. Även hus och mark och annat som är fast. Men om vi bara tittar på pengarna och aktieplaceringarna så får vi istället den finansiella förmögenheten för individer i Sverige. Då blir fördelningen ännu värre. Hushållens totala finansiella förmögenhet uppgick 2021 till nästan 15 000 miljarder (enligt finansräkenskaperna).

Genom att studera kapitalinkomsterna som fortfarande redovisas i deklarationer varje år kan vi få fram en uppskattning av utvecklingen (diagram 3.03).

Och om vi sedan fördelar den i tiondelar av befolkningen blir bilden lite hisnande, se diagram 3.4.

Nio av tio svenskar har inga eller små kapitalinkomster, den översta tiondelen har nästan allt! Alla verkliga rikedomar, mätt som pengar, är därför samlade hos en tiondel av svenska folket.

Vad betyder det? Jo, att 90 procent av det svenska folket inte får någon del av hur förmögenheterna växer. De får ingen avkastning, de tjänar inget på aktier eller obligationer.

Men inte ens hos den rikaste tiondelen är fördelningen rimlig. Om vi tittar på dessa 10 procent rikaste är fördelningen lika absurd där, se diagram 3.5.

En hundradel av befolkningen har den verkliga ekonomiska privata makten i Sverige och en av tio tillhör de som får betalt genom att bara äga, inte arbeta.

Alla andra får det inte ett dugg bättre om skatten på aktieutdelningar tas bort. De vann inget när arvs- och gåvoskatten avskaffades. Eller när förmögenhetsskatten försvann. Det är bara en liten del av svenska folket som tjänar på det.

Vi menar att det här är bilden av ett djupt orättvist och ojämlikt samhälle. Och det blir begripligt varför borgerliga ledarsidor och lobbyister så envist kämpar mot en förmögenhetsstatstik och tycker det skulle vara ett angrepp på privatlivets helgd från statens sida.

Vi ser det snarare som något nödvändigt för att alla ska kunna förstå hur det verkliga Sverige ser ut.