Hur blev de rika rikare?

Idag är det lätt för den som är rik att bli ännu rikare. Tidigare var det den offentliga sektorn som blev rikare. Våra stora pensionsfonder, AP-fonderna, är ett exempel på det. Där finns idag över 800 miljarder samlade. Men de senaste 30 åren är det framför allt den privata sektorn som blivit rikare. Det är en stor politisk förändring eftersom en rik offentlig sektor kommer alla till del, medan en privat rikedom är extremt ojämnt fördelad.

Ändå är det den politik vi valt.

Och detta är resultatet: från att ha varit ett land där de privata finansiella förmögenheterna stod stilla har Sverige blivit ett land där de växer snabbt.

Diagrammet visar hur många miljarder som hushållen har år från år. Det är finansiella tillgångar, alltså pengar, aktier och obligationer, minus de lån man tagit.

Det här är tillgångar man kan växla in omgående och använda.

Före 1990 hade hushållen en liten finansiell förmögenhet, det var svårt att bli riktigt rik privat. Sedan växte de finansiella förmögenheterna snabbt. De rika hushållen kunde öka sin förmögenhet med 1 500 miljarder kronor på bara några år (1995–2000)!

Efter nedgången 2011 ökade förmögenheterna med hela 7 575 miljarder tills pandemin kom 2020.

Det här beror på politik, på alla de förändringar från 1980 talet som kallas systemskiftet. Politiken gjorde det möjligt att låna upp pengar till spekulation på ett helt nytt sätt i Sverige. Rika människor kunde fördubbla sina förmögenheter genom att spekulera i aktier, valutor eller obligationer. Bankerna gav lån med de stigande aktierna som säkerhet så att karusellen ökade ännu mer i tempo. Samtidigt steg vinsterna i företagen vilket gav extra skjuts åt förmögenhetstillväxten hos de som äger.

Men som du kan se så avstannar uppgången gång på gång. Första gången 1990.

Förmögenheterna minskade, spekulationsbubblan sprack, vi fick en bank- och fastighetskrasch och man var tillbaka till samma läge som några år tidigare.

Om vi då hade lärt oss vår läxa, ändrat politik, minskat förmögenhetstillväxten och spekulationen för att istället satsa på offentlig rikedom skulle mycket ha varit vunnet.

Istället har politiken varit precis tvärtom.

Efter varje kris sedan början på 90-talet har de finansiella förmögenheterna ökat ännu mer!

Det har varit lättare än någonsin att privat bli rik i Sverige.

Nästa gång vi fick en snabb nedgång i förmögenheternas utveckling, 2002, hände samma sak. Politiken kom att handla om sänkta skatter på kapital och förmögenheter och inte om ökad utjämning. Inte heller den globala krisen 2008 ledde till en förändring, tvärtom – själva ”lösningen” på krisen handlade om att få i gång börser och finansmarknaden igen. Genom att riksbankerna skapade nya pengar som gick till finansmarknaden, kunde banker började låna ut pengar igen. Lösningen på krisen som skapats av finansspekulation, var att öka den ytterligare.

Lätt fånget, lätt förgånget?

Ibland kan man som svar på den stora finansiella förmögenhetsutvecklingen för de rika hushållen få höra att det inget betyder, då ”det är luftpengar”. Börsen går upp och börsen går ner. Lätt fånget är lätt förgånget.

Men det är inte riktigt så kapitalismen fungerar.

Den som under en kort period får uppleva att han eller hon blir miljardär genom en ”bubbla” kan omvandla en stor del av ”bubbelrikedomen” till fast egendom. Många av de it-miljardärer Sverige såg i mitten av 90-talet har inte slutat som fattiga bidragstagare, utan tvärtom som rika miljonärer med hus i Schweiz och en privat rikedom som gjort dem ekonomiskt fria för resten av livet.

Dessutom används de väldiga ”luftförmögenheterna” av kapitalägare för att skaffa sig makt. Stiger värdena snabbt försöker man skaffa kontroll över andra ”säkrare” företag. Det är därför inga kapitalägare vågar stå helt utanför en ”bubbeluppgång”, även gamla industriägare följer med i spekulationsracen för att inte riskera att bli omsprungna av andra nyrika. Det finns inte ”gammalt och nytt kapital” i ekonomin. Det finns bara kapital och politiken har gjort det så enkelt att flytta kapital att den som vill vara rik och ha makt över företag, måste vara aktiv på samma spekulationsmarknader som alla andra.

Allt kapital kan helt enkelt omvandlas till makt. Även ”luftkapital”.

Men vem får betala när krascherna kommer? Gång på gång har det varit de som inte äger. Skattebetalarna, löntagarna, de anställda.

Samhället som helhet kan inte luta sig tillbaka och filosofiskt säga ”lätt fånget, lätt förgånget” när en börs rasar eller när bankerna hotar att gå omkull.

Kapitalägarna försöker hålla uppe börskurserna genom att minska personalen eller pressa lönerna. De anställda får betala med nedskärningar när en ny företagsledning försöker vända företagets värdering på marknaden.

Staten får betala genom ökade arbetslöshetskostnader och krisstöd till företag.

I Sverige har vi sett det här flera gånger. Bankkraschen i början av 90-talet fick småsparare och löntagare betala genom att bankerna tilläts ha enorma ränteskillnader mellan in- och utlåning. Efter några år var bankerna lönsamma igen.

Börsnedgången 2000 fick de anställda betala genom avskedanden och nedläggningar samtidigt som samhället pumpade in miljarder kronor i börsen genom bland annat pensionsreformen för att försöka hindra ett ännu kraftigare börsfall. Pengar som sedan minskade kraftigt i värde.

Det enda undantaget vad gäller krishantering är pandemiåren, där staten aktivt gick in i ekonomin och både skyddade löntagare och företag med stora miljardbidrag.

I en ekonomi där rikedomen framför allt går till den privata sektorn kommer det förvisso att vara så att förmögenheterna kan åka jojo i ett diagram. Men det stora problemet är att det är de som inte äger som hela tiden får betala kostnaderna för det kasinot.

Begreppet ”hushåll”

Ett problem med ekonomi är att begrepp som används ibland döljer mer än de visar. Ett sådant är begreppet hushåll. Alla svenskar tillhör ju ett hushåll, även om man lever ensam.

När politiker då säger att ”hushållen” fått det bättre så kan man lätt få för sig att det betyder att alla vanliga människor fått det bättre. Men eftersom de rika har så stor del av våra samlade förmögenheter betyder en förmögenhetsökning för hushållen tvärtom att en mycket liten elit fått det bättre.

Alla är vi hushåll. 

Men alla hushåll är inte rika.